När jag åkte från Ruotkomaa på min långa resa för att hämta kanoten var jag i det tillstånd jag eftersträvat, inget förflutet ingen framtid och inget nu. Jag var eremiten som bara flöt genom tillvaron.
Det blev en lång resa som rörde om i mitt illusion av oberörbarhet när jag mötte en tidspendel som slog mot det förflutna och en spegel som visade både nutid och ett halv liv tillbaka. Platser där jag stannade, fulla av minnen, händelser, röster ur det förflutna, platser som nu var tomma och övergivna. Människor jag mötte som försvunnit bakom min horisont kontaktade mig innan jag reste, andra sökte jag upp på plats. Det var som om dessa sju år, dessa femton år, inte existerat, samtalen fortsatte när några tidsluckor fylldes igen.