Ett snabbt beslut om att vandra upp mot Boarek för att leta efter Pirkit Ammas boplatser. Det blev en fram och åter vandring med några avstickare och god tid att vistas upp på fjället med nya intryck av senhöst, jordfärger, klarblå himmel och gamla boplatser.
När jag kom till Jokkmokk sökte jag upp Tor Tuorda. Hans blogginlägg om Pirkit Amma var orsaken till att jag var på väg mot Boarek.
Tor var på sitt arbete så jag gick dit, blev bjuden på kaffe och under tiden jag drack koppen prickade Tor in Pirkit Ammas viste vid Pirkitjaure, forsarna i Njoatsosjåhkå där Amma ljustrade röding, Pirkitstenen och några andra ställen i trakten värda ett besök.
Skulle jag besöka alla ställen så skulle det bli en lång vandring. Jag vek ihop kartan, sade adjö och körde över till Tommy Blomfelt för att dricka mer kaffe och snacka lite. Hos Tommy låg Lynx Vilden i magsjuka. Hon följde inte med Tommy och mig när vi körde till thairestaurangen för att äta.
Efter maten blev de kaffe med croissanter till eftersnack. Lynx var på benen och vill följa med mig till Kvikkjokk, även hon hade planerat att vandra till Boarek redan dagen innan.
Det blev sen kvällskörning till Kvikkjokk där jag parkerade bilen vid Tors stuga. Lynx satte upp tältet och jag sov en kall natt i bilen.
27 september 2017 onsdag
På morgon var det frost på marken när jag hoppade ur caddyn för att byta kläder. När jag fått på mig kläderna var Lynx reda på väg med sin lätta skinnryggsäck på ryggen.
Jag kokade blåbärssoppa och åt en müslifrukost och packade den vattentäta säcken och surrade fast den på trämesen, flyttade bilen i gaveln och vandrade iväg.
Kungsleden var bred och trampad så stenar och rötter var framme, leden var bred, det var uppförsbacke och jag hade gått här så många gånger att jag visste att det i stora drag var uppförsbacke ända till Boarek.
Det skulle bli en lång dag och sakta började solen värma upp luften. Passerade Diggehájkgállo (Tingsstenen) som jag tror är en vikingainspirerad myt, vem skulle gå hit upp för att hålla ting.
Varje timme tog jag en kort paus och när jag vandrade försöket jag finna inspiration i denna granskog men det var inte lätt.
Det är bara att låta tankarna vandra och när jag kom till bron över Njáhkájåhkå stannade jag för att äta. Solen värmde där jag satt på en bräda och väntade på att nudelsoppa kokade upp, sedan fick den ligga i det heta vattnet tills de var mjuka.
Några andra vandrare hade satt upp sitt tält i skogen, de hade även en setter med sig. Kanske var det fågeljägare.
Vid Dáhtájkegge träffade jag två vandrare, pratade lite väder och gick för att runda Dáhtávarddo där jag mötte två finländare. Jag passade på att fråga om de mött en ensam kvinna men de hade inte sett någon.
När jag passerat Stour Dáhtá och började den sedan stigningen genom granskogen började jag fundera över om jag skulle upp till Pirkittjän och ner genom skogen.
Kanske skulle de vara bättre att ta kanot upp genom Änok och så långt upp i Njoatsosjåhkå jag kunde komma. Sätta upp ett basläger och göra vandringar därifrån.
När jag rundade Lulep Várddo så hade beslutet mognat att gå till Boarek och tillbaka. Att jag hade ont i någon muskel i vaden gjorde valet lättare.
Efter ca 7 1/2 timme var jag framme vid sjön som ligger vid Pårekslätten. Där finns en tältplats där jag brukar stanna därför att Bårdde speglar sig i sjön på morgonen.
28 september 2017 torsdag
Vattenytan var helt stilla. Jag sprang, som jag sprungit under natten, för att få upp värmen i kroppen sedan fotograferade jag. När solen började värma lagade jag frukost, en kopp müsli med varmvatten. Det blir som gröt utan att koka men det bästa var att jag kunde koka kaffe i min Primus Lite+, riktigt kokkaffe.
Slätten är lättgången även om den snirklar sig fram mellan sjöar och myrar. Det var inte mycket djurliv, några renar som betade, svanar som pratade med varandra i en sjö och änder som simmade omkring och letade efter något ätbart. Ibland hörde och såg jag korpar. Inte mycket ljud, jag får kanske skaffa mig hörapparat.
Ett litet vad mellan Boarekjávrre och Dávtakjávrre sedan var jag över och följde stigen som går mot Sähkok. Pirkit Ammas Njalla stolpe skulle ligga till vänster om stigen. När jag kom så lågt att jag såg Boarek vistet snett bakom mig antog jag att jag gått för långt.
Efter en stunds paus med lite mat gick jag till Boarek vistet och började leta. Först av allt sökte jag mig till en gamma bekant. Spiks gamla torvkåta högst upp i Boarek Sijdda. På kullen hade tidsmannen redan varit. Det fanns flera fyrkantiga hus på kullen.
Jag hittade bara ett 4-hjulings spår men när jag gick upp på en kulle som var röjd från björk hittade jag den gamla stigen. Följde den ner mot slätten men när jag kom ner i stenskravlet förstod jag att här fanns inte stolpe till en njalla,
Vände om och satte upp tälten mellan två små bäckar i Boarek vistet. När allt var uppackat gick jag runt alla kullar och letade efter stolpen som jag sett på Tor Tuordas bild men jag hittade inte annat än spår efter tidmannen. Gamla torvkåtor som förföll, högar av virke till torvkåtor som låg och ruttnade. De blev aldrig en kåta, i stället kom fyrkantiga hus upp på kullarna.
Gick tillbaka till tältet, tog med mig kameran och gick upp på en kulle för att vänta på när jorden snurrade så solen försvann bakom fjällen. Jag spanade i kikaren men såg inget. Senare fick jag veta att Lynx hade satt upp sitt läger på tältplatsen vid sjön.
När solen gick ner så gick jag runt den sista kullen och sprang till tältet för att bli varm i kroppen.
När jag kommer till tältet ser jag till att jag har vatten i Primusköket och vattenflaskan. Sätter mig på den uppumpade luftmadrassen, tar av mig skor och byxor. Skorna ställer jag vid dörren under absiden. Byxorna viker jag ihop och lägger i fotändan. Tar av mig skaljackan om jag har den på mig och byter till min syntetfyllda Haglövsjacka, drar på fleecbyxorna, byter strumpor och stoppar ner benen i sovsäcken. Som kudde använder jag skaljackan.
Har det regnat och jag är svettig blir det andra rutiner.
12-timmar i tält. Hur roligt är det på en skala? En bok att läsa om jag ids, sedan sover jag mycket. Första gången jag vaknar äter jag en påse RealTurmat. Nästa gång jag vaknar måste jag ut för att pissa, då passar jag på att springa mig varm och titta på norrskenen innan jag kryper in i säcken igen. Denna natt blev det inga norrsken, när jag kom ut så var det dimma.
29 september 2017 fredag.
På morgonen kröp jag ur sovsäcken när det ljusnade, dimman hade försvunnit och det var rimfrost bredde ut sig och mest på mitt tält. Hämtade vatten och åt frukost i tältet, kokade kaffe, steg upp och började packa. Det var min andra morgon och rutinerna var redan klara.
Stigen ner mot slätten går genom en sluttning fylld med stenar, jag gick sakta och kollade runt för att inte missa njallastolpen och när jag kom ner till stigskälet hade jag inte sett någon stolpe.
Tor hade sagt att den låg till vänster om stigen och det kunde inte vara stigen till vistet, ingen kunde ha fått upp en kåta blad dessa stenar och något vatten fanns inte.
Tog med mig kameran, optik och reservbatteri, lämnade mesen vid stigen och började sakta gå mot Sähkok. Det dröjde inte länge förrän jag såg stolpen på en kulle, jag hade missat den när jag kom här dagen före. Det var kanske bra, annars hade jag nog inte gått upp till vistet.
Under de timmar jag letade runt Pirkit Ammas viste så hittade jag kåntaplatson på kullen. När en torvkåta sjunker ner blir det bara en fyrkantig grop i mitten där rökhålet är. Allt blir natur igen.
Var tog dom sitt vatten? Letade runt kullen och på västra sidan nedanför kullen rann en kallkälla. Om det funnits en stensättning så hade den ramlat ner och källan var igenvuxen.
På nästa kulle mot väster hittade jag en eldstad med en sten bredvid. Det verkade som om stenen var satt där för att kunna sitta vid elden. Vid denna kulle fanns något som verkade vara en liten vall, kanske var det för getterna.
Jag tog många bilder för att ha kvar som referens för att kunna jämföra med Axel Hambergs bild som finns på Tor Tuordas blogg.
Det var med en viss lättnad jag lämnade platsen som jag sökt så länge. En stolpe vid en stig var lätt att missa om man gick med packning och såg ner för ofta för att se var man sätter ner fötterna på den hala stigen.
När jag gick över slätten tog jag det lugnt eftersom jag bara skulle över den till kvällen. Gick väster om sjön för att söka tältplats norr om Lulep Vardo.
Det var lätt att komma över myren men det fanns inga bra tältplatser förrän man kom närmare stigen. Satte upp tältet på den vanliga tältplatsen.
29 september 2017 lördag
Vaknade jag redan 06.30 och åt frukost och kokade kaffe innan jorden snurrade så solen kom fram bakom Sjábttjakvárre.
Hade inte bestämt mig om jag skulle gå över Lulep Várddo eller stigen då jag så en örn lågt flygande komma över slätten och försvinna över Lulep Várddo. Det var min vägvisare.
Jag gick rakt upp mot berget, rundade två myrar och sedan var det bara att gå upp för sluttningen. Varje gång jag passerat Pårekslätten hade jag funderat på vad man såg bakom Lulep Várddo och det var en bra utsikt över Änok och Kvikkjokk, som låg under ett lock av moln.
Lämnade mesen och tog mig högre upp så jag kunde se mot väster där jag såg ända in i forsarna vid Njoatsosjåhkå bortom Tjoares. På andra sidan dalen låg Ruovdevárre i soldiset. Det var mycket skog därnere och beslutet att ta mig upp i Njoatsosjåhkå med kanot var ett bra beslut. Därifrån kunde jag gå ut på två eller tredagars turer i stället för att kånka på en stor mes i en vecka.
Det var fint uppe på berget och det var en väg man kunde gå om man gick ner till Kvikkjokk i stället för att följa leden. Vatten fanns inte på nordsidan men väl uppe på berget fanns det gott om vatten.
Från Lulep Várddo skulle jag följa bäcken som går från sjön 672. ner till leden och till Stour Dáhtá.
När jag kom ner till Stour Dáhtá åt jag lunch, letade upp en tältplats, satte upp tältet och packade upp. Tog med mig kameran och gick mot utflödet av den bäck som kommer från sjön 672. Bitvis var terrängen svår med blockmark och det var bra att jag bestämt mig för detta lättare alternativ.
Där bäcken rann ut i sjön fanns en kulle och på den fann jag den fyrkantiga grop som indikerade att det stått en kåta på denna plats. Kullen och dess omgivning hade gallrats och det låg massor av björkar på marken. Var det spåren efter kulturgallring av samiska boplatser?
På vägen tillbaka tog jag det väldigt lugnt för att inte bli svettig. Framme vid tältet tog jag av mig skalplaggen och gjorde upp eld långt från tältet. Det är lätt hänt att det sprättar glöd från granris och då får man hål i det fina plasttältet och kläderna.
Varm och torr kröp jag in i sovsäcken. Natten blev kall och fuktig, det var dimma när jag var upp vid fyratiden.
1 oktober 2017 söndag Det var bra väder för fotografering så det blev mycket höstbilder under vandringen mot Kvikkjokk.
När jag kom till Randijaur var jag in till Tor Tuorda, då berättade han att Pirkit Ammas vinterboplats låg upp efter bäcken och inte vid stranden av Stour Dáhtá.
Jämförde Axel Hambergs bild från Tors blogg med de bilder jag tagit och de minnesbilder jag hade. Vad jag varken ser på mina bilder eller minns är den karakteristiska sten som syns på Hambergs bild av Pirkit Ammas boplats i Boarek.
Kan det vara så att bilden inte är tagen i Pårek? Är det Ammas boplats? Finns stenen i Pårek? Är det Ammas boplats vid Dáhtá?
Det blir en ny vandring upp mot Boarek för att leta efter stenen och vinteboplatsen nere mot Stour Dáhtá.