INSTÄNGD

Under helgen har jag rensat upp lite i min mors hus. Sorterat kläder, sängkläder, handdukar och tyg som av olika anledningar låg på soffor och sängar. Allt hamnade i svarta plastsäckar med handtag.

Medan jag dammsög alla horisontala ytor från damm, skräp och råttskit fylldes jag av tankar och minnen. Continue reading “INSTÄNGD”

Vid älven

Jag vaknade av att jag frös i sovsäcken. Försökte bli varm genom att röra på mig men jag lyckades varken bli varmare eller somna om. Om jag frös hur var det med Viviann och HannaBrita som sov under rakkasen? I stället för att väcka väcka dom klädde jag på mig, gick ut och tog bort duken över riehpen och gjorde upp eld i arran.

Värmen spred sig snabbt och jag låg och dråsade påklädd vid elden. När HannaBrita och Viviann vaknade visade det sig att de inte fryst alls under rahkasen (sovtältet). Det var ett helt annan klimat inne i rakkasen av bomull än vad det var under den stora lavvuduken.

Continue reading “Vid älven”

INTESVENSK

Är jag svensk om jag delar svensk kultur, språk, identitet och lojalitet? Om jag bara omfattas av en viss del eller bara ett av dessa kriterier? Vad blir jag om jag föds i Sverige, talar och skriver flytande svenska men saknar känslan av samhörighet med svenskarnas kultur, identitet och är inte lojal mot Svearnas rike? Vad blir jag då?

En dag i februari föds jag i Eskilstuna, av alla ställen. Min far är på arbetsutflykt, han hade lämnat avverkningsplatsen i Äjäjärvenmaa i vredesmod. Det blev inte en långvarig vistelse så jag växte upp i Narkaus, Halme och Ruotkomaa. Trots dessa finska ortnamn är det första kriteriet uppfyllt. Continue reading “INTESVENSK”

Kulturell särprägel

Jag har tidigare skrivit att det finnas territoriella, språkliga och kulturella defenitoner på tornedalingar. Men vad är kulturell särprägel och hur mycket särpräglad måste man vara för att skilja sig från andra kulturer?

Staten har sagt i sin sin proposition om nationella minoriteter i Sverige (1998/99:143) att tornedalingar på båda sidor om gränsen, som utgörs av Könkämä, Muonio och Torne älvar, har bevarat både sitt språk och sitt kulturarv fram till i dag. Vad är det för kulturellt arv de bevarat?

Kulturellt och språkligt är Tornedalen ett helt annat land, för att citera en bekant till mig. Men stämmer detta? Vad är det som gör Tornedalen kulturellt särpräglad? Jag har tänkt mycket på det men jag har egentligen inget svar. Kanske är jag blind för den kultur jag vuxit upp med?

Det var en gång

En gång i tiden levde folk av jakt, fiske, renskötsel och småbruk men det var mycket länge sedan. När jag var barn arbetade männen i skogen och kvinnorna hemma vi torpen och gårdarna. Timmerhuggar som vadade i midjedjup snö för att fälla timmer. Kuskar som körde fram timmer med häst till upplag på åar och älvar. När isen gick så hade männen bytt ut luterukset (filtskor), yxa och såg mot flottarstövlar och båtshakar. När flottningen var över så kunde det bli skogsplantering någon vecka sedan väntade man på avverkningsjobb.

Min morfar hade några renar i Mestos sameby och min morbror Martin svor hellre åt envisa renar än åt envisa tallar. Renskötare var en vardaglig syn hemma hos min morfar. Men alla andra av mina morbröder flyttade. De sökte sig till malmfälten för att jobba i gruvan, utbildade sig eller så flyttde de söderut för att få arbete. Min enda moster gifte sig i Tärendö, tog hand om barn och arbetade på bespisningar. På min farfars sida var det samma utveckling, men fler stannade och jobbade i skogen och på byggen. Bland dessa skogsarbetare var min far.

Tidsmannen

Men tiden hinner i fatt alla. Det är inte många som lever av jakt, fiske, renskötsel och småbruk, det krävs arbete vid sida av. Några envisas än att försöka hålla sig med renar även om man får föda upp dom själv för att betet är borta.

Skogsarbetet sköts av skördare som går i treskift. Flottningen är ett minne blott och långtradarna kör dygnet runt. De flesta timrade hus är ombyggda, rivna eller står kvar som turistfällor eller mötesplatser för allt mer grånade gamla bekanta.

I byarna står moderna hus, ombyggda eller nyckelfärdiga med en eller två bilar vid carporten. Under vinters susar snöskotrar runt i på hyggen och den lilla skog som finns kvar och på sommaren ersätts de av något färre 4-hjulingar.

Kulturen har blivit ett sommarnöje då återvändarna samlas för att minnas gamla tider och sucka över hur vackert det är. De stora evenemangen är Harrens Dag som inte har så många år på nacken. Men det finns andra lokala evenemang på slottermyrar, hembygdsområden och gamla bondgårdar där man kan få insupa dofter av nyslaget hö, äta saltströmmin, fil och nygräddad tunnbröd.

Nykultur

Nya kultuutryck gör framsteg. Scenkulturen som teater och musik. Där finns en tornedalsteater och Liet Lavlut, Laulun Laulut och andra evenemang. Litteratur om och av tornedalingar finns det gott om med flera författare, kända och mindre kända. (ref: STRT. Böcker på meänkieli)

Det som saknas är film från tornedalen. Fast dessa elever från estetiska programmet i Pajala är på god väg. Se deras film på youtube>>

Inte tillräckligt

Min fråga kvarstår, vad är tornedalens kulturella särprägel? Är det språket och de historiska minnen som är bevarade och presenteras via nykulturella arrangemang?

Staten anser i all fall att tonedalningarna är inte tillräckligt kulturellt särpräglade för att räknas som något annat än en språklig minoritet. Att inte räcka till är något av en tornedalsk arvssynd, vi är inte svenskar även om vi vill, vi vill inte räknas som finnar men är inte tillräckligt för att vara oss själva; ei se kannate.

go modeblogg

Jag i helbild i studio med i inlägget beskrivna kläder
Internationell

Dagens outfitt är lämplig för lite kallare dagar men klarar även av en del fukt. Plaggen är lite kulturell crossover med skärningar och mönster från olika delar av världen. Vem äger mönster och symboler? Med de afrikanska dreadsen, i dessa kläder och med min kulturella bakgrund; vem bli jag?

Jackan är från Gulati*, den är i fodrad ull. Skärningen är mongolisk, den går omlott på framsidan och den knäpps igen på höger sida. Knapparna är av trä.

Mössan är av Afgansk modell även den av ull och sydd hos Gulati. Den går att rulla ner så man för skydd över öronen och den är mycket flexibel.

Crocker jeans med avsmalnande ben för att det inte skall bli så mycket tyg kring skorna och banden. Skorna är blötnäbbar från KEROS och banden är köpta på Duodji affären i Jokkmokk. Accessoaren, den röda axelväskan är sydd av köpt på Tibetan Shop i Manali.

Mongoliet, Indien, Tibet, Afganistan, USA, Tornedalen och Sapmi

Jag har en jacka av mongoliskt snitt, sydda av Indier i Manali i ett skrädderiet som ägdes av en Sikh. Mössan är sydd hos samma skräddare men är av Afgansk modell, Gulati kallade den för “mujahedinmössa”.

Jag i halvbild med i inlägget beskrivna kläder
Mössa och jacka

Väskan är sydd av Tibetaner och dekorerad med “evighetsknuten” en buddhistisk symbol.

Jeansen är en gammal modell från USA – den har till och med knappar i gylfen – och är en cowboybyxa som blivit till världsbyxor.

Skorna är av en modell som var mer allmän under min barndom och ser man på gamla bilder var det många som har på sig “paulakengät” som vi säger på meänkieli. Modellen var så allmän att det aldrig diskuterades om vem som var upphovsman.

I dag tillskriver man samerna denna skomodell. En sko som sys i Sattajärvi i Tornedalen av tredje generationen av familjen Kero som alla är “laddeh” men de levererar blötnäbbar och bandskor till hela Sampi.

Blötnäbbar från Kero med nordsamiska skoband
Blötnäbbar med skoband

Skobanden är köpta av min vän LPT på Duodji affären i Jokkmokk under vintermarknaden 2007. Det är en vanlig samisk modell med mönster som är vanligt i Jokkmokk. Varifrån kommer mönstret ursprungligen, vem vävde de första skobanden och varifrån kom iden till att väva? Var vävningstekniken samisk eller lärde de sig den från någon annan?

Jag har vävt ett par skoband i när jag var ung, ett par svarta med röda ränder som jag använde till ett par bandskor med cellgummi.

Att jag vävde band berodde på att jag träffade Vifast Björklund på Välkommaskolan i Malmberget. Han satte sig på knä i soffan som stod i elevernas uppehållsrum, tog fram sin bandgrind, började väva och spred visdomsord kring sig. Jag ville vara som Vifast.

Vem blir jag?

Född i Eskilstuna där min far jobbade på valsverk. Familjen flytta hem när jag var två månader. Uppvuxen vid Kalix älv med en morfar som knappt kunde svenska och meäkieli som vardagsspråk. Skogsliv, torparson, kor, hörbärning, fiske, morfars renar, min far gör en kälke, snaror i skogen, jakt och sedan svalde penningekonomin mig.

Vad blir jag med de afrikanska dreadsen, mongoliska jackan, afganska mössan, cowboy jeansen, en tibetanska väska, skor från Sattajärvi och samiska skoband? Vad blir jag? Vem bli jag? Jag kan bara vara sann mot mig själv, jag behöver inte vara någonting annat än det jag är.

Vem äger en kultur?

Jag vill på detta sätt visa att det inte är enkelt att hävda upphovsrätt till symboler, mönster och traditioner eftersom kläddesign på något sätt blir allmän egendom. Alla kan sy kläder som associeras till någon kultur, något folk eller tradition. Det svåraste är att vara nyskapande.

Vem kan äga ett mönster om det inte går att härleda vem som skapat det. Mönster och symboler kan även uppstå spontant i kulturer som varit skilda från varandra, svastikan är ett solklart exempel.

Kan man bevara sin kultur så den inte utnyttjas av “plastturismen”? Det är inte så svårt om viljan finns, några aktioner under bästa turisttid i tomteland kan ge stora rubriker.

Eller så kan man stillsamt fylla affärer med samer i traditionella kläder som berättar om vad som är samiskt, plastsamiskt och vad som är skillnaden.

*Gulati Traders Pvt. Ltd
Gulati Complex, The Mall
Manali-175 131 Distr. Kull (H.P.) India
gulatimanali@yahoo.com