Vandringsmat

Måste vi alltid äta kolhyrater, frågade Evelina, finns det inget annat att äta? Vi åt torrkött, färsk gahkko och ost på tub. Samtalet gick över på paleo mat under vår lunch i Ruohtesvagge.

Paleomat med kokosolja, avokado, äkta olivolja, stevia, kokos eller dadlar fanns inte uppe i norr. Vad åt man för mat bland skogar och fjäll innan korn, rovor och potatis? Continue reading “Vandringsmat”

Knivar

Knivar är under ständig debatt bland de som vistas ute i skogen eller sitter vid datorer och skriver om att vistas ute i naturen. Hur man än ser på det så är en kniv en kniv och det är upp till den som håller i skaftet om man vill ha ett verktyg eller ett en huggare.

Kniv vid björnspår
.. liten kniv, stort spår ..

Den kniv jag har nu minns jag inte ens när jag gjorde. Det måste vara i början av 90-talet efter att jag tappade min lillkniv när jag sprang i skogen. Det var en täljkniv – som jag gjorde 1985 när jag gick bildlärarutbildningen – med rejält skaft så den var som gjord för att tappas bort. Den ligger någonstans vid Palolaki.

Knivstorlek

Hur stor skall kniven vara? Jag skall kunna tälja med den, skära torrkött, kapa linor, skära tyg, skinn, papper, korv, skala potatis, lyfta kaffepannan från elden, rensa fisk och smöra mackor. Vi har alla våra favoriter och min kniv är skaftet gjort för att passa min hand och bladet är lite kortare.

Kniv vid grillad köttstycke
köttkniv

Jag glömde kniven på spisen – jag använder den även i köket – så det blev lite för varmt för skaftet så den är lite svart. Jag slipar den bara för hand på ett bryne, den har inte fått känna på någon slipsten. Slidan är gjord av råhud från en ko som min bror slaktade.

Nu använder jag min kniv hemma, i skogen och på fjället. Jag är inte i någon djungel, ute på savannen eller en jägare. Olika miljöer har olika behov av verktyg. På taigan behöver jag min kniv och en yxa.

Storkniven

Man med kniv i bältet reder ut böneflaggor
Knivtrassel

De som tycker om stora knivar kan göra det. Jag vill inte ha en tung kniv i bältet eller som dinglar omkring, är i vägen och fastnar mellan benen. Många skaffar sig samiska storknivar men dessa är nog anpassade för renskötare på fjället.

Sydligare samer hade inga storknivar. Enligt Johan Rassa hade de små yxor med upp till fjällen:

“Yxhuvudet är bara lite större än en tändsticksask och skaftet bara trettio centimeter” Ryd 2005: 202

I vinterlandet användes en större skogsyxa, miehttseáksjo men inte ens den får vara stor och tung eftersom den skall med i ryggsäcken.

De samiska storknivarna som kom först med de nomadiserande renskötarna från Kautokeino och Karesuando när de tvångsförflyttades efter 1919 års renbeteskonvention.

Den som vill kan titta på Nordiska Museets samlingar där alla storknivar utom invntarie nr: 140488 kommer från Karesuando och Torne lappmark. Den som fjollar sig med eggvinklar och annat kan ju titta på slipningen av inventarie nr. 73118. Det här är gamla knivar som människor använde i stället för att prata om dom.

Ref: Nordiska Museet > Samiska samlingen > Till sökningen (längst ner på sidan)

Indien – Sjocksjock

Efter en månads semester i Indien tänkte jag ta mig en semester vid Kalix Älv och sitta i min lavvu, fiska och göra ingenting. Men det blev inte som jag tänkt mig, sjukdom, mygg, uteblivna leveranser ledde till att jag körde runt i norrbotten, högg lavvustänger och förberedde mig geografiskt för framtiden

Jag hyrde en opel och körde norrut. Det var en myggrik sommar så jag beställde en Rakkas (sovtält) från Venor som skulle levereras av en som var på väg till Boden på ferie. I en lavvu måste man ha en rakkas (rakas) för att kunna freda sig från myggen när man sover. Så läge man är vaken så kan man elda och röken håller myggen borta, när elden falnar och dör blir det en helt annan visa.

Ruotkomaa

Jag kom fram till Ruotkomaa och hade så ont i halsen att jag knappt kunde äta. Goda råd om att gurgla med saltvatten förvärrade bara smärtan och när min mor bad mig dricka beckolja blev måttet rågat, jag körde till vårdcentralen i Pajala. Ingen infektion och de bad mig vänta några dagar.

Skaffade mig böcker och låg på soffan några dagar och läste. Halsen blev bättre och jag orkade ta mig ut i skogen för att skörda näver, såg även flera vrilar men ingen som ville bli min kopp.

Var till min skogsägande kusin i Tärendö, vi pratade skog och ren, kollade kartor och jag vandrade ut mot Saarikurkio. Där fanns myrar, mygg och vrilar men jag blev hungrig så det blev inga lavvustänger den dagen men en vril som jag bar till bilen.

Dagen därpå var jag ut i skogen igen. Högg, barkade och satte femton stänger på tork. Det blev tallstänger så det skall bli intressant att se dom nästa sommar. Jag gömde stängerna en bra bit från vägen bland den massa granar.

I Narken började det blir så mycket folk för att Harrens Dag närmade sig. Det var medlemfest och kulturdag med saker från förr, fil, bröd och grillad strömming. Man träffar människor som man bara ser en gång per år, man hälsar och de frågar om mitt hår går att tvätta och sedan blir det inte sagt så mycket mer.

Leverantören från Venor hade inte hört av sig, stängerna var på tork, halsen var bättre men inte bra så det blev ingen lavvu vid älven denna sommar. Packade bilen och körde till Vittangi.

Vittangi

I Rovasuanto fick jag några dagars semester. Värden var i Jukksjärvi och grävde diken. Jag högg fem granstänger för att komplettera de tio jag huggit året före. Kapade till alla, kvistade dom ordentligt och spetsade nedre delen. Band upp dom runt en tall med stenar nere för att de inte skulle ligga mot marken och ruttna.

Hjälpte värden med två småjobb. Det blev helg och värden kom tillbaka, vi badade bastu och lade ut nät som inte gav någon fisk. Halsen blev inte bättre, alla jobb var slut och värden skull till Jukkas och gräva igen. Jag följde med båten och körde de tio milen mot akuten i Gällivare.

En ung kvinna som kom från Norge och var same – det bruka vara svenskar som far till Norge för att jobba – sade att jag hade en svampinfektion i munnen. Det känns alltid bra med en diagnos och jag fick myckostatin mot svamparna.

Vaimat

Tankade på OKQ8 och eftersom jag var nästan i Vaimat ringde jag åldermannen i Sjoksjock och han skulle stanna hemma några dagar så jag körde mot Jokkmokk. I Porjus stannade jag i Laponia Porten – som denna sommar hade öppet – för att fika.

Huset är fint med panoramamafönster mot dammen och unga damer bakom disken som inte ens visste vem som betalat husbygget. Kalaset kostade tio miljoner och Boverket, Vattenfall och Sparbanken Nord betalade byggnationen som nu ägs av Laponia Porten AB, (som ägs av Porjusbor, lokala föreningar och företag)

I Vaimat fick jag mat av åldermannen och sedan tog vi bilen västerut utmed skogsvägar där dammet steg upp i stora moln efter bilen och dolde våran färd. Vi stannade på många ställen som inte ens skall nämnas och platser som Gäddsjön och Pärlälvens källflöden.

Dagen därpå körde vi in till Jåhkåmåhkke där vi var på en Thai restaurang med smeden och hans kvinna. Jag var till Ájtte, mest för att hitta en present till min dotter men jag passade på att titta på utställningarna och kom fram till att vi är förlorade. Den sista generationen som vet hur man levde i skogen och på fjällen är borta. Stannar internet, mobiler och bilar då dör vi för att vi inte vet hur man lever i naturen.

Sjocksjock

Renhuvud med horn och berg i bakgrunden
Kulturdöd

Vi körde grusvägar mellan älvarna, till Sierre, Slakka och Sjocksjockudden där ättligar till nybyggarna har sina sommarbostäder. Historien om nybyggarna finns att läsa i “SJOKSJOK en etnologisk dokumentation av ett nybygge i Lule Lappmark” av Tore Öberg. Den ingår i rapportserien Duoddaris och har nr 13 utgiven av Ájtte.

Sjocksjock lappy har en mycket äldre historia än nybyggarna på udden, en historia som börjar med älvnäset. Lappyn omfattade de nedre delarna av nuvarnde Jokkmokks och Gällivare kommuner. Byn sträckte sig från Kalix Älv i norr till Pite Älv i söder.

I dag är området vinterbetesland för Sirges, Jåhkågasska Tjiellde, och Tuorpon samt skogsamebyarna Sierri, Udtjá och Gällivare. Allt land är expropieringsland av staten tre kronor. Historien om oförätterna mot Sjocksjoklapparna är fortfarande gömda i de dimridåer som skapats av historien men alla dimmor lättar så småningom.

Behöver man kängor?

Jörnkänga
Jörnkänga med näbb

Behöver man kängor på fötterna eller klarar man sig med trailrunningskor ute på vandring är ett av alla ämnen som diskuteras på utsidan. Att vandra utan skor i vårt nordliga lands är inte lämpligt, vi måste skydda fötterna från skador, hålla dom varma och skydda mot väta. Men hur mycket skor behöver vi för att skydda våra fötter under vandring.

Fötter är inte bara fötter

Foten har utvecklats från det vi var apor som klängde i träden att bli en viktig del av gåmaskinen. Det bästa vore om vi kunde fortsätta gå barfota som för våra fötterna är fantastiska, år ut och år in får de bära våra misstag, vår övervikt och dumheten att pressa sig till det yttersta genom att gå, springa, vandra och hålla på med andra aktiviteter.

Varje fot har 18 muskler och 25% av våra ben sitter där, i trampdynan och i fotens olika leder ligger miljontals nerver som skickar signaler upp till hjärnan om var vi har fötterna och hur kroppen skall balanseras för att göra gången mjukare, byta riktning eller vad vi nu vill göra. För att dessa nervsignaler ska kunna skickas från fötterna och upp till hjärnan är viktigt att det är bra funktion i fotens alla leder, muskler och ben. Våra fötter mår helt enkel bäst om de får vara fötter.

Behovet att skydda fötterna är orsaken till att vi skapad skor. Hur dessa såg ut berodde på vilket behov som var viktigast, att skydda mot kyla, väta eller slitage samt vilka råvaror man hade tillgång till. Naturligtvis fick även skor med tiden en social och kulturell prägel som ibland gick och fortfarande har rena överdrifter som motverkar fotens funktion.

De första vandrarna

Vad behöver vi för att skydda våra fötter vid vandring. I första hand en sula. Denna sula kan bestå av material som fäster vid fötterna. Om fötterna även måste skyddas mot skador eller väta måste man forma något kring foten. Då har vi mocasinen, kamikken eller den nordiska näbbskon och dessa skor i en mängd variationer vandrade in i hela arktis och ner i Amerika. Hur många mil har inte tillryggalagts med osulade mocasiner, kamikker eller bandskor genom skogar över tundran och uppe i fjällen innan den moderna tidens hårda sulor började trampa upp stigar och bygga vägar.

Redan Axel Hamberg skriver 1922 i “Sarekfjällen – Vägledning för färder i högfjällen mellan lule älvs källarmar”, på sidan 24. “Skobeklädnaden är nästan den viktigaste och svåraste delen av utrustningen. De ofta förekommande vadningarna och marschen över blöt mark göra det nödvändigt, att skodonen äro möjligast vattentäta. Den oerhörda slitningen vid bergbestigningar och vandringar över blockhav kräver starka skodon. Den som har kraftiga, oömma fötter, kommer billigast ifrån detta dilemma genom att skaffa sig ett eller två par rymliga lapska bandskor med möjligast tjocka bottnar samt ett stycke 3 à 4 mm tjockt läder att laga dem med.”

Men för den som ej vågar förlita sig på bandsko, måste kosta på sig ett par grova vattentäta skodon med tjocka sulor, skriver Hamnberg och beskriver lädersulade kängor dit man sätter broddar beställda från Bayern eller Schweiz. Vad Hamberg beskriver gäller nog än i dag. Vi kan välja mellan lätta skor att gå med och kängor för alpin vandring.

Att Hamberg har studerat och använt den samiska klädsel framgår även på sid. 26-27 där han skriver om benklädnad. “Idealet för högfjällsresor är dock tunna, vattentäta spetsbyxor av fett kalvskinn; dessa kunna genom bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna (titelbilden). Med en sådan utrustning kan man vada en smal bäck till länden utan att få in en droppe vatten.”

Skoutveckling

Vad hände med bandskorna från Hambergs tid och fram till i dag. På 50-talet kom “bondeförbundarn” gummisko med läderskaft och slog ut hela näbbsko-
näringen, enligt Jan Sandlund på Bölebyns Garveri. Garveriet har fram till några år sedan sålt handsydda näbbskor men det finns inga på deras webbshop eftersom det är brist på skomakare i Piteå. Däremot finns bandskor kvar även om de inte är sydda med senor eller becktråd och så har de fått en sula av gummi och det är blöttnäbben från Kero AB i Sattajärvi, Pajala Kommun.

Näbbskon har en variant med cellgummi hos Jörnkängan i Jörn. Mina Jörnkängor har en sula som skyddar mina fötter. Sulan är lite högre under hälen men saknar klack och från fotvalvet och framåt är den mer böjlig. Den har cellgummi för att skydda mot väta och i denna del är det halvhögas skaftet fastsytt.

Jag föredrar halvhöga skaft för att med “bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna” för att kunna vada. Jag skulle i och för sig föredra en jämtjock sula men klacken har kanske någon funktion. Jörnkängan har det minsta som behövs för att bilda en känga. En sula, en vattentät sko utan foder och ett halvlångt skaft. Men en läderkänga är aldrig helt vattentät. Om det regnar länge eller man vandrar över myrar och i ris kommer vattnet att tränga in i kängan genom sömmar och lädret, samma om man vadar för länge.

Den alpina broddkängan har fått en mycket bredare utveckling där det finns otaliga varianter från vandrings kängor till styva klätterkängor för stegjärn. Det finns fördelar med dessa mer stabila kängor för de som inte har kraftiga oömma fötter, som Hamberg skev redan 1922. Det finns de som vill ha mer stöd för både vrist och fot vid vandring.

I dag har vi även en uppsjö av lätta tekkingkängor och många använder även ännu lättare trailrunning skor på sina vandringar. Dessa måste komplettas med vattentäta strumpor för att hålla fötterna torr och damasker för att inte få skräp i skorna.

Egna erfarenheter

Jörnkänga
Jörnkänga med böj

Mina första vandringskängor var ett par Lundhags militär som gav mig skoskav så jag tog ett par Jörnkängor med näbb och utan snörning som jag använde till skidåkning på vintern och det blev en problemfri vandring beträffande fötterna. När dessa blev utslitna tog jag ett par lågskaftade läder kängor från Scarpa.

Kängorna hade jag använt hemma vintertid i två år utan problem men använda dom på vandring var en helt annan sak. Dessa kängor var stabila men för stabila. Det fanns ingen plats för mina fötter som svällde upp under vandringen, jag tappade fem naglar, slet sönder hälarna och gick med trasiga fötter i tre dagar.

När jag kom till Padjelantaleden vid Kisuris bytte jag till Teva sandaler och gick till Änonjálmme så jag har även gått i sandaler. Men det var torrt den dagen jag gick så jag har inte gått med sandaler i regn och bara på led. Efter den vandringen beställde jag ett par nya Jörnkängor och dessa har jag använt sedan dess med en omsulning.

Jag har även gått med gympadojor. Det var efter ett vadförsök över Stioätno. Det var kall och jag frös så jag gick flera timmar till Bierikvaratj innan jag bytte till kängor igen. Så länge man är varm och kan hålla sig varm är det ingen fara att gå med blöta fötter i gympadojor men det är inget man bör göra dag efter dag.

I skogen har jag mest använt gummistövlar. Det var först efter att jag börjat fjällvandra jag började använda kängor i skogen och även när jag är ute och fiskar. Jag tycker att gummistövlar är för täta och vill man ha ett par bra stövlar kostar de ganska mycket och håller dåligt jämfört med kängor.

Går jag i skogen eller på fjället vill jag ha så mycket frihet för mina fötter som möjligt, de rör sig lite i kängorna, de glider i sidled, fram och bak, jag får hela tiden jobba på ett helt annat sätt. Jag vill inte ha styvare kängor. Mina Jörkängor är så nära näbbskor jag kan komma i utan att avstå från sulan eller cellgummit.

Ref:
The Bata Shoe Museum Foundation

Gasol gáhkko

Baka sitt eget bröd är inte billigare än att köpa men det finns en glädje i att göra sin egen mat så varför inte baka sitt bröd. Jag har bakat baugetter för att då behöver man inga särskilda hjälpmedel men min favorit är gáhkko, samiska glödkaka som jag bakar på bensin eller gaskök. Har även provat grädda i stekpanna på elspis men gasen är lättast.

Brödbak
Brödbak på fjället

Att jag började baka gáhkko berodde på med att en av mina döttrar började vandra med mig men hon var inte så förtjust i rågbrödet jag bar med mig, en perunalimpuu räckte i fyra – fem dagar och smulades inte sönder i ryggsäcken. Vi försökte med andra bröd men inget gick riktigt bra så jag funderade vad jag kunde göra.

Samerna har alltid bakat gáhkko, i början gjorde de torrjäst själv genom att köpa jäst och torka den, sedan kom bakpulvret som underlättade en hel del och så småningom kom den färdiga torrjästen. Gáhkko kan bakas över öppen eld i stekpanna, på en gräddsten som nordsamerna eller till och med på skierre (dvärgbjörk) – skierregáhkko som Ibb-Anna Rassa berättar om i Glöd och Eld skriven av Yngve Ryd. När samerna kunde baka över öppen eld så borde jag kunna baka över ett bensinkök.

Jag letade upp ett recept på gáhkko på nätet och provade grädda på bensinköket och eftersom jag var rent vetenskaplig i min undersökningar gjorde jag detta fler gånger med gott resultat. Under en vandring till Kebenkaise provade jag detta ute på fjället och det gick bra. Veckan efter gick jag ensam till Badjelándda och bröd hade jag men bensinen tog slut. Jag räknade i alla fall ut att det går åt ≈1 dl bensin/dag/person om man skall både baka och äta i fjällen.

Hittills har jag inte träffat någon annan som bakar gáhkko ute på vidderna men det är hur lätt som helst men man får planera bakningen efter vädret. Det kommer väl en dag då man får prova baka inne i tältet men än så länge har jag kunnat göra det när det inte regnar. Dessutom är det lättare att bära med sig mjöl än bröd, det tar mindre plats och smulas inte sönder

Gasol bak
Gasolbak i köket

Receptet är enkelt. Blanda 5 dl vetemjöl, några msk socker och lite salt i en plastpåse. Har du stora påsar kan du vika in påsen med torrjäst i den. När det är dags att baka på fjället eller i skogen värmer upp 2 dl vatten och 1 msk olja till lite varmare än fingervarmt, blanda i torrjästen så den löses upp. Häll mjölet i kastrullen och arbeta degen ordentlig. Stoppa degen under tältduken på liggunderlaget, är det varmt kan den stå i solen. Låt jäsa i ca 40 minuter.

Dela den i 8 delar och kavla ut till tunna kakor. Jag använder min runda flaska som kavel och har en fanerskiva som passar in i stekpannan som bakbord och jag har med en påse mjöl för utbakning. Sedan är det bara att pligga kakorna med en gaffel. Grädda i torr varm stekpanna på bensinkök, gasolkök eller glöd. Akta dig så du inte bränner kakorna. Ät det du orkar och ta med resten.

Nu har jag skaffat mig ett spindel gasolkök, en modell som står på tre ben. Jag var givetvis nyfiken på hur det skulle gå att grädda gáhkko på den så jag provade i köket. Resultatet var lysande så nu måste jag ut i skogen för att testa hur det går att baka när det blåser lite.

Till sommaren blir det vandring i Sarek, det skall bli gott med nygräddad gáhkko på fjället. Kanske jag smyger med en tub med smör, det är gott när det smälter på brödet.