INSTÄNGD

Under helgen har jag rensat upp lite i min mors hus. Sorterat kläder, sängkläder, handdukar och tyg som av olika anledningar låg på soffor och sängar. Allt hamnade i svarta plastsäckar med handtag.

Medan jag dammsög alla horisontala ytor från damm, skräp och råttskit fylldes jag av tankar och minnen. Continue reading “INSTÄNGD”

Mor vill vila!

I dag har vi förbrukat alla jordens resurser för i år. Om vi vet om det, varför fortsätter vi? Är det förutbestämt? Går det inte att lägga om våra liv så vi sparar, återanvänder och fördelar resurserna?

Inte det?

Det gör ingenting. I det långa perspektivet gör det inget att vi gräver upp jorden, frigör radioaktivitet och förgiftar vårt eget vatten som är jordens och vårt eget blod.

Jorden blir stilla och tyst. Istider kommer och jämnar till jorden. Allt vi gräver upp, allt vi samlat i våra sophögar kommer att malas till sand i de nya hav som bildas, havets vågor kommer att sortera allt i skikt, kontinenter kommer att skjutas mot varandra och ny berg bildas.

Under de miljoner år som följer efter oss kommer våra ben att bli jord, bergen bli hav och haven berg. Alla gifter kommer att renas och låsas fast i jorden igen. Till och med vattnet kommer att renas när Moder Jord vilar för att skapa något nytt.

Inge är beständigt förutom din sanna natur, det som verkligen är det du är.

Självet

who?
who?

Jaget är enligt Jung det centrala komplexet i medvetandet, allt det som skapar din identitet, dina åsikter, tankar och känslor. Enligt Jung är jaget alltid underordnat självet men jag är tveksam till hur detta förhåller sig

För att inte snöa in på psykologiska förklaringar konstaterar jag att det hela tiden finns ett samspel mellan jaget och självet. Om bara jaget fanns skulle vi vara superegoister utan medkänsla med andra levande och kännande varelser. Var vi bara självet så skulle vi vara gudar. Continue reading “Självet”

Kaffe med Buddha

Många år hade gått sen sist men den här gången hade resan varit lång att vi ibland trodde att vi aldrig skulle komma hem ingen. Under flera månader hade vi vistats på olika sjukhus, Lucia och jul i Gällivare, nyår i Boden. Flyg till Danderyd och tillbaka. Nu var Amanda hemma med en kanyl i halsen och en ventilator på sin permobil. Då kom Buddha på besök.
— Jag ser att ni har det rätt så bra här, sade han och satte sig vid köksbordet och tog min kaffekopp.
— En överraskning, svarade jag, vad för dig hit?
— Du frågade igen, svarade Buddha.
— Har jag frågat, jag blev lite förvånad?
— Ja, svarade Buddha, du frågade vad du skall göra nu? Continue reading “Kaffe med Buddha”

Lillflickan

Ett nytt liv i mina händer möter minnet av ett liv som är borta för alltid. Alla minnen av “pikkupiiga” min lillflicka på Gällivare Lasarett. Många inläggningar på barn och infektion. Den långa kampen för att kunna andas och alla dessa månader på IVA. I varje dörr blandas minnet av det gamla med minnen av det nya.

Barn utanför barn
Tillfälligt besök

Under många dagar har jag varit på Gällivare Lasarett. Först av allt gick vi ner på förlossningen för att göra en CTG-kurva. Det drog ut på tiden och när vi skulle in på patienthotellet fanns där ingen personal så vi fick gå ner till akuten för att hämta nyckeln.

Jag ringde på klockan, en ung man kom och öppnade. Vi frågade efter nyckeln och han bad oss komma in. Jag passerade ambulansingången, klev över tröskeln in till akuten där man tar emot akutfall som kommer med ambulans, allt var som förr, ljuden, dofterna slog emot mig. Continue reading “Lillflickan”

Jag var inte där!

Jag borde ha varit där, hos dig. Jag var alltid där, när du låg på sjukhus eller bara kände dig sämre. Många gånger har jag suttit på tåget men Bardo Thödol i nedpackad i ryggsäcken, alltid beredd på din död. Nu var jag inte hos dig, jag satt och åt kyckling och ris medan du dog. Varför såg jag inte att det var döden som närmade sig, varför bad du mig inte komma?

Amanda på resa
Amanda på resa

Nu kan jag lämna telefonen hemma, behöver inte bära med den hela tiden, alltid på; jag fick samtalet lördagen den 27 mars 2010 vid halv nio tiden. Harriet berättade att ambulansen kommit, de gjorde upplivningsförsök och då förstod jag att du skulle dö. När världen släckte sina ljus, slocknade ditt ljus, ett av mina ljus. Nu har du lämnat mig, lämnat oss, din “skruttiga kropp”, ditt lidande, ditt liv mitt i alla resplaner. Du har gett dig ut på en längre resa.

I så många år har jag förberett mig för beskedet men hur kan man förbereda sig för döden? Det finns alltid något osagt, ogjort även om jag sagt farväl varje gång jag lämnat dig. Sist låg du och sov, öppnade ögonen lite när jag smekte dig och gav dig en puss när jag åkte vid sextiden morgonen den 26 februari.
Continue reading “Jag var inte där!”