Nytt kök

MSR Windpro i förpackning
MSR Windpro

Skall man köpa märkesprodukter eller billigare?

Alla reklamationer jag gjort på märkesprodukter ha lett till att de blivit erasatta. Berghus salopetter, PETZL pannlampa och nu ett MSR windpro kök.

Jag köpte MSR Windpro våren 2007 för att ha ett stabilt gasolkök. Köket har jag använt under en fjällvandring och hemma i köket när jag har bakat gáhkko (sv. glödkaka) Den har kanske bränt upp fem små gasolbehållare.

I våras slutade köket reagera på venilen, den tände men lågan gick inte att justera. Eftersom jag köpt en stor gaslobehållare från OKQ8 trodde jag det var fel på behållaren och glömde bort att det inte fungerade.

För någon månad sedan köpte jag en lite MSR gasolbehållare på Fjällskog i Uppsala men det blev ingen skillnad.

Enligt kvittot så hade jag tid kvar på köket så jag skrev e-post till GetOut och de bad mig skicka in köket för kontroll. Nu kom det ett paket från GetOut utan förklaring. Det står bara att jag fått ett nytt kök. Bara att tacka och ta emot.

Nu skall jag höra med min dotter om hon vill ha kvar detta kök eller om hon vill lära sig att använda bensinköket; MSR Whisperlite.

Bensinköket kräver ett visst handlag och tar längre tid att få igång än gasolköket men den verkar fungera år ut och år in trots mer gáhkobakningar är fjällvandringar.

Trämes

Under sommaren 2008 var jag till Ajtte fjäll och samemuseum i Johkåmokke. Det är många år sedan jag var dit så jag ville se om det kommit några nya fasta utställningar. Jag kunde inte minnas hur det sett ut tidigare så jag så på allt med nya ögon som gör att man kan upptäcka allt på nytt.

Innan jag lämnade Ajtte så tittade jag på vad som fanns att köpa. Jag hittade presenter till min dotter men även en facsmilieupplaga tyckt 1994 av Axel Hambergs “SAREKFJÄLLEN – vägledning för färder i högfjällen mellan Lule Älvs källarmar”. Boken tycktes första gången av Svenska Turistföreningen 1921.

För mig var det en överraskning att de som diskuteras i dag var aktuellt redan i detta tidiga skede av fjällvandring. Vi har inte kommit längre, det är samma frågeställning bara nya material där marknaden tillfredsställer friluftsnördarnas alla önskemål. Eller är det så att marknaden skapar behoven?

Behöver utrustning?

Just nu har jag inget behov av ny utsrustning men däremot av gammal. Jag vill ha en doko – en bärkorg som sherpas bär med uppe i bergen där det inte finns någon annan möjlighet att transportera. Men en doko är inte lätt att hitta så jag började fundera över hur och med vad har de burit förr innan det fanns ett överutbud att välja mellan.

I Hambergs bok får jag läsa om de bar i början av 1900 talet. “Proviant, ömtåligare sovsäckar och reservunderkläder packas så vitt möjligt i vattentäta säckar” (Hamberg s 31) Det är något alla känner igen. I dag finns en uppsjö av vattentäta säckar och även vattentäta ryggsäckar.

Lösningar

Jag har också vattentäta säckar och då funderade jag över varför de måste packas ner i en ryggsäck? Varför inte en doko (korg) med axelremmar och pannband. En doko kan jag inte köpa på Fjällskogs eller North Star och den är svår att göra men en mes dit jag binder fast de vattentäta påsarna kan jag nog göra.

När jag var tonåring gjorde jag en trämes efter någon ritning jag hittade i en bok så varför har vi inte trämesar i dag? De måste vara lättare än aluminium eller blir de tyngre. Hur håller dom?

Första idén fick jag sommaren 2007 och det var att skära bort säcken från en Karrimor ryggsäck men den övergav jag för att det är inte lätt att sy hålband i den för att kunna fästa slingor dit man kan binda fast allting. Efter att jag läst Hambergs bok började jag åter fundera över en trämes. Hur kan den se ut?

Trämesen

“För fraktning bindas säckarna på en lämpligt formad trämes (fig 14) …” “På en sådan bärmes kan fastsnöras mycket eller litet, en eller flera säckar, oljerocken. kavejen o.s.v. efter behov och bärarens krafter” (Hamberg s.31)

Teckning av mes med fastsurrad packning på ryggen av en man med stav
Messkiss

Det var samma banor jag tänk i innan jag läste boken. En trämes kan användas till lite last, mer last eller mycket. Allt beror på vad man skall bära och lasten kan alltid surras nära ryggen och fördelas över mesen så man får vikten rätt fördelad.

En trämes kan jag även använda till att bära lavvuduken, ved, båtmotor, bensindunkar, bärhinkar eller vad som nu behöver bäras. Nu har jag sluta tänka på säckar där allt rasar i botten på slutet av vandringen.

Anpassas till bärare

Hur skall en bärmes se ut? Den skall anpassas efter rygglängden och var av samma höjd som de ryggsäckar med mesar som knappast finns längre. Två breda tunna ribbor mot ryggen. Tvärträn dit axelremmar och bälten kan fästas. Repöglor för att binda fast utrustning. Allt måste gå att reparera i skogen.

Hamberg skriver “Mejsen kan göras passande till ryggen; genom lätträet, som kan slängas över från den ena axeln till den andra, kan trycket mot axlarna varieras, vilket är en oskattbar fördel”

Lätträ i alla ära men ett avbärarbälte eller pannband är nog att föredra, eller varför inte båda. Axelremmar och avbärarbälte har jag försökt köpa men hittar inga. De blir nog lättare att köpa en gammal mesryggsäck och ta remmarna från den.

Mes eller mesryggsäck

Ryggsäcken ger Hamberg inte mycket för och rekommenderar den bara för kortare turer och föredrar ryggsäck med mes. “De norska Berganryggsäckarna med bärställning av rör äro utmärkta”, skriver han men säger att nackdelen är att dessa rörmesar bara är gjorda för påbindning av ryggsäck.

Det är helt klart att trämesar funnits sedan stenåldern och dessa har människor använt mycket längre tid än de moderna ryggsäckar som funnits på marknaden. Att fjällräven skriver på sin hemsida: “Innovationer som Fjällräven har utvecklat: 1950 Den första träramen för ryggsäckar” betyder nog att det var Fjällrävens första träram. Det finns många trämesar i förråden på Nordiska Museet. Även ismannen Ötzi hade en bärmes i trä.

Läs alla inlägg om mesen: klicka på taggen trämes.

Lavvuliv

En lavvuresa till Vågsjön där det blev uppenbart att det inte bara är att slänga upp en formsydd lavvuduk som måste hålla vissa mått för att bli spänd. Vågsjön gav ingen fisk men vi hade några bra dagar vid sjön med eld, mat och kaffe.

Lavvustänger

Måste man använda motorsåg för att såga några tunna granstänger, har alla glömt bort yxan? Några hugg på varje sida, dra ner granen, kvista den och kapa toppen. Motorsågen biter sig fast, ryker, skriker och kvistningen blir dålig. Jag är lika snabb med yxan, räknar man tid för att fila kedja, tanka olja och bensin så hade jag nog hunnit hugga alla stänger innan motorsågen börjat morra.

Stängerna ligger i en hög, kapas 3.70 långa med max 3 cm diameter i toppen, får gärna vara tunnare men inte för tunna. Är det första gången i historien någon har huggit lavvustänger i Västmanland? Historien är en lång tid av oskrivna händelser så någon form av lavvustänger har säkert blivit gjorda här.
Continue reading “Lavvuliv”

MSR WindPro Gasolkök

MSR Windpro
Sprängskiss MSR Windpro

I våras köpte jag mig ett gasolkök för att använda under fjällvandringar. MS Windpro är ett spindelkök på tre ben med slang till gasolbehållaren. Detta ger ett stabilt kök jämfört med toppmonterade och man kan hetta upp tuben för att klämma ur det sista. Ett bra alternativ om man gillar gasol.

Sammanfattning

Ett bra kök för den som vill ha ett gasol kök där man kan laga mat och inte bara koka vatten. Vindskydd gör att man inte har några problem med att vinden blåser bort värmen men lämna luftspalt mellan vindskydd och kastrull för att inte smälta hål i vindskyddet.

Köket dras med bränslets nackdelar. Minskad effekt när gasolbehållaren börjar bli tom och nackdelen med att man får dras med behållarna även när de är tomma. Tomma gasolbehållare skall lämnas på miljöstationer om de inte är tomma, de räknas som farligt avfall för att det kan finnas gas kvar i behållaren. Det är ju svårt att tömma den helt. Kan du tömma den helt så kan du lämna in den på en återvinningsstation som metallförpackning.

VARNING! Gasolbehållaren får ej utsättas för temperaturer över +50°C
VARNING! Gasolbehållaren får ej punkteras eller brännas.

Erfarenheter

Jag började med ett trangia kök på 80-talet som jag eldade med T-röd eller metanol. Kastrullen och stekpannan från trangian hänger fortfarande med trots många kökbyten.

Från trangia gick jag över till MSR Whisperlite Internationale som jag eldade med fotogen för att det sades att bensin var så farligt. Fotogen var kletigt, sotigt och brann aldrig bra så jag gick över till heptan i min MSR och det brann hur bra som helst. Jag testade den ordentligt, den fick stå ute veckovis i kyla och det vara aldrig några problem att starta den med lite förvärmning. Jag testade även hur nära tältduk den måste stå för att kunna smälta duken för att undvika detta ute på fjället.

Sedan kom primus ut med ett lätt toppmonterat gasolkök som hette Bruno, det var makalöst lätt med gasol, skruva på, öppna kran och tända med den inbyggda tändaren. Toppmonteringen var lite ranglig och man fick passa kastrullen hela tiden för att den inte skulle tippa. Blåste det fick man flytta in den under tältduken eller bygga vindskydd. Det blev skvättar kvar i gasolbehållaren och burkarna blev många. Efter en vårfärd där jag värmt gasolbehållaren med händerna för att få ut den sista gasen, vilket jag trots allt inte fick, så beslöt jag mig för att återgå till min MSR Whisperlite med bensin.

Några år senare började min dotter fjällvandra med mig och tyckte bensinköket var svårt att komma överens med – plocka ihop, få pumpen att pumpa, förvärma och tända – och det är mycket pillande med ett bensinkök så jag beslöt att köpa ett MSR WindPro. Nu har jag använt den under sex dagars fjällvistelse och det är ett enkelt kök att använda, det är stabilt och lätt att använda och som gaskök är den bättre jämfört med det toppmonterade gasolkök jag använt tidigare. Den största fördelen är vindskyddet.

Diskussion

MSR WindPro fyller sin funktion utan reflektorer men vindskyddet ger det skydd som verkar vara det största problemet med toppmonterade kök. MSR WindPro väger 195 g med vindskydd blir vikten 240 g och vill man ha reflektorn så blir vikten 257 g.

Man kan säker laga en middag med flera kastruller som innehåller olika ingredienser men jag har bara kokat havregrynsgröt, blåbärsoppa, chai och vatten. Orsaken till att jag valde detta kök beror på att jag bakar Gáhkko (glödkaka) på fjället och då krävs det vindskydd och tillräckligt med effekt för att få en stekpanna av aluminium het nog att grädda gáhkko. Den andra orsaken var att jag ville ha ett stabilt kök på tre ben.

Det vara inga problem att baka i stekpannan om gasolbehållaren var full men när den började bli tom så tappade den effekt, stekpannan blev inte nog varm. Jag har ju inte mätningar av temperaturer som stöd för min uppfattning utan detta är mer subjektiva iakttagelser.

Den distansmonterade gasolbehållaren gav i alla fall möjlighet att värma upp behållaren för att klämma ur den sista gasen när man kokade vatten. Det var bara att vänta tills vattnet blev lite varmare, doppa ner behållaren i den och räkna till 20 sekunder eller vänta tills man hörde att det blev fart på köket.

För att öka effekten så lindade jag vindskyddet tätt kring kastrullen men det var ingen bra ide, det blev två hål i vinskyddet så en bra ide är att lämna en luftspalt mellan kastrull och vindskydd.

Not: 2007-08-13 fick jag svar från FTI Förpackning och Tidningsinsamlingen och de skrev.
“Gasolbehållare som inte är återfyllningsbar sorteras som en metallförpackning och kan lämnas på återvinningsstationen, men de måsta vara helt tömd. Om det finns gasol kvar i behållaren lämnas den som farligt avfall på miljöstation/kommunens återvinningscentral.”

Nu vet vi det men frågan är hur man kan tömma gasolbehållaren helt utan att punktera den?

Ref: MSR – Mountain Safety Research®

Behöver man kängor?

Jörnkänga
Jörnkänga med näbb

Behöver man kängor på fötterna eller klarar man sig med trailrunningskor ute på vandring är ett av alla ämnen som diskuteras på utsidan. Att vandra utan skor i vårt nordliga lands är inte lämpligt, vi måste skydda fötterna från skador, hålla dom varma och skydda mot väta. Men hur mycket skor behöver vi för att skydda våra fötter under vandring.

Fötter är inte bara fötter

Foten har utvecklats från det vi var apor som klängde i träden att bli en viktig del av gåmaskinen. Det bästa vore om vi kunde fortsätta gå barfota som för våra fötterna är fantastiska, år ut och år in får de bära våra misstag, vår övervikt och dumheten att pressa sig till det yttersta genom att gå, springa, vandra och hålla på med andra aktiviteter.

Varje fot har 18 muskler och 25% av våra ben sitter där, i trampdynan och i fotens olika leder ligger miljontals nerver som skickar signaler upp till hjärnan om var vi har fötterna och hur kroppen skall balanseras för att göra gången mjukare, byta riktning eller vad vi nu vill göra. För att dessa nervsignaler ska kunna skickas från fötterna och upp till hjärnan är viktigt att det är bra funktion i fotens alla leder, muskler och ben. Våra fötter mår helt enkel bäst om de får vara fötter.

Behovet att skydda fötterna är orsaken till att vi skapad skor. Hur dessa såg ut berodde på vilket behov som var viktigast, att skydda mot kyla, väta eller slitage samt vilka råvaror man hade tillgång till. Naturligtvis fick även skor med tiden en social och kulturell prägel som ibland gick och fortfarande har rena överdrifter som motverkar fotens funktion.

De första vandrarna

Vad behöver vi för att skydda våra fötter vid vandring. I första hand en sula. Denna sula kan bestå av material som fäster vid fötterna. Om fötterna även måste skyddas mot skador eller väta måste man forma något kring foten. Då har vi mocasinen, kamikken eller den nordiska näbbskon och dessa skor i en mängd variationer vandrade in i hela arktis och ner i Amerika. Hur många mil har inte tillryggalagts med osulade mocasiner, kamikker eller bandskor genom skogar över tundran och uppe i fjällen innan den moderna tidens hårda sulor började trampa upp stigar och bygga vägar.

Redan Axel Hamberg skriver 1922 i “Sarekfjällen – Vägledning för färder i högfjällen mellan lule älvs källarmar”, på sidan 24. “Skobeklädnaden är nästan den viktigaste och svåraste delen av utrustningen. De ofta förekommande vadningarna och marschen över blöt mark göra det nödvändigt, att skodonen äro möjligast vattentäta. Den oerhörda slitningen vid bergbestigningar och vandringar över blockhav kräver starka skodon. Den som har kraftiga, oömma fötter, kommer billigast ifrån detta dilemma genom att skaffa sig ett eller två par rymliga lapska bandskor med möjligast tjocka bottnar samt ett stycke 3 à 4 mm tjockt läder att laga dem med.”

Men för den som ej vågar förlita sig på bandsko, måste kosta på sig ett par grova vattentäta skodon med tjocka sulor, skriver Hamnberg och beskriver lädersulade kängor dit man sätter broddar beställda från Bayern eller Schweiz. Vad Hamberg beskriver gäller nog än i dag. Vi kan välja mellan lätta skor att gå med och kängor för alpin vandring.

Att Hamberg har studerat och använt den samiska klädsel framgår även på sid. 26-27 där han skriver om benklädnad. “Idealet för högfjällsresor är dock tunna, vattentäta spetsbyxor av fett kalvskinn; dessa kunna genom bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna (titelbilden). Med en sådan utrustning kan man vada en smal bäck till länden utan att få in en droppe vatten.”

Skoutveckling

Vad hände med bandskorna från Hambergs tid och fram till i dag. På 50-talet kom “bondeförbundarn” gummisko med läderskaft och slog ut hela näbbsko-
näringen, enligt Jan Sandlund på Bölebyns Garveri. Garveriet har fram till några år sedan sålt handsydda näbbskor men det finns inga på deras webbshop eftersom det är brist på skomakare i Piteå. Däremot finns bandskor kvar även om de inte är sydda med senor eller becktråd och så har de fått en sula av gummi och det är blöttnäbben från Kero AB i Sattajärvi, Pajala Kommun.

Näbbskon har en variant med cellgummi hos Jörnkängan i Jörn. Mina Jörnkängor har en sula som skyddar mina fötter. Sulan är lite högre under hälen men saknar klack och från fotvalvet och framåt är den mer böjlig. Den har cellgummi för att skydda mot väta och i denna del är det halvhögas skaftet fastsytt.

Jag föredrar halvhöga skaft för att med “bindning över smalbenet sättas i vattentät förbindelse med skorna” för att kunna vada. Jag skulle i och för sig föredra en jämtjock sula men klacken har kanske någon funktion. Jörnkängan har det minsta som behövs för att bilda en känga. En sula, en vattentät sko utan foder och ett halvlångt skaft. Men en läderkänga är aldrig helt vattentät. Om det regnar länge eller man vandrar över myrar och i ris kommer vattnet att tränga in i kängan genom sömmar och lädret, samma om man vadar för länge.

Den alpina broddkängan har fått en mycket bredare utveckling där det finns otaliga varianter från vandrings kängor till styva klätterkängor för stegjärn. Det finns fördelar med dessa mer stabila kängor för de som inte har kraftiga oömma fötter, som Hamberg skev redan 1922. Det finns de som vill ha mer stöd för både vrist och fot vid vandring.

I dag har vi även en uppsjö av lätta tekkingkängor och många använder även ännu lättare trailrunning skor på sina vandringar. Dessa måste komplettas med vattentäta strumpor för att hålla fötterna torr och damasker för att inte få skräp i skorna.

Egna erfarenheter

Jörnkänga
Jörnkänga med böj

Mina första vandringskängor var ett par Lundhags militär som gav mig skoskav så jag tog ett par Jörnkängor med näbb och utan snörning som jag använde till skidåkning på vintern och det blev en problemfri vandring beträffande fötterna. När dessa blev utslitna tog jag ett par lågskaftade läder kängor från Scarpa.

Kängorna hade jag använt hemma vintertid i två år utan problem men använda dom på vandring var en helt annan sak. Dessa kängor var stabila men för stabila. Det fanns ingen plats för mina fötter som svällde upp under vandringen, jag tappade fem naglar, slet sönder hälarna och gick med trasiga fötter i tre dagar.

När jag kom till Padjelantaleden vid Kisuris bytte jag till Teva sandaler och gick till Änonjálmme så jag har även gått i sandaler. Men det var torrt den dagen jag gick så jag har inte gått med sandaler i regn och bara på led. Efter den vandringen beställde jag ett par nya Jörnkängor och dessa har jag använt sedan dess med en omsulning.

Jag har även gått med gympadojor. Det var efter ett vadförsök över Stioätno. Det var kall och jag frös så jag gick flera timmar till Bierikvaratj innan jag bytte till kängor igen. Så länge man är varm och kan hålla sig varm är det ingen fara att gå med blöta fötter i gympadojor men det är inget man bör göra dag efter dag.

I skogen har jag mest använt gummistövlar. Det var först efter att jag börjat fjällvandra jag började använda kängor i skogen och även när jag är ute och fiskar. Jag tycker att gummistövlar är för täta och vill man ha ett par bra stövlar kostar de ganska mycket och håller dåligt jämfört med kängor.

Går jag i skogen eller på fjället vill jag ha så mycket frihet för mina fötter som möjligt, de rör sig lite i kängorna, de glider i sidled, fram och bak, jag får hela tiden jobba på ett helt annat sätt. Jag vill inte ha styvare kängor. Mina Jörkängor är så nära näbbskor jag kan komma i utan att avstå från sulan eller cellgummit.

Ref:
The Bata Shoe Museum Foundation