Vägen är tystnad.

Praktiken

Vem tror du att du lurar?

Denna fras kom upp när jag läste John Pilgers “A world war hes begun. Break the silence”. 
Hur skall man göra detta begripligt för andra?

Det hela är löjligt. Jag sitter och läser massor av artiklar på nätet för att skapa mig en bild av vad som sker i världen och jag anser mig ha en god bild av vad som sker.

På Facebook skriver jag inlägg för att förklara min syn på klimat, krig, minoriteter, minoritetsspråk och gud vet vad och jag har en blogg med två bra texter som på tre år haft 1386 besökare.

Vad håller jag på med?

På Instagram lägger jag ut bilder som gillas av mina barn, vänner, bekanta och helt okända.

Twitter är källan för att få mer information för att kunna göra världen begriplig genom att följa de vars åsikter jag bekräftar.

Allt är bara en upprepning, varje text, varje bild och världen är så full av dessa texter, bilder och åsikter så människor läser inte längre mer än 140 tecken.

Till och med denna text är en upprepning av vad jag skrivit många gånger

Dualismen gör att jag är är delad i två röster. En som talar om för mig att jag skall blir aktiv i någonting, politk, aktivism, motstånd eller vad som helst som kan kanalisera mina åsikter till annat än meningslöst skrivande för mig själv.

Den andra rösten säger att jag skall lägga av med allt. Åk till Syrien och anslut dig till Kurderna, Nepal för att få höjd, Buthan för att träffa Sonam,  Dolanji för att sitta som eremit, Burkan Kaldun i Mongoliet för att rida. Eller bara flytta ut i skogen, äta fisk och kött, möta ensamheten.

Blev så less på allt. Jag raderade Twitter och Pintherest. Sedan tog jag slatten ur vindunken för att fira och då slog det mig.

Det är inte meningen att du skall skriva, sade rösten till mig, kluvenheten, ambivalensen, att vara med, inte vara med och allt beror på att du inte förstått tecknen, inte sett vägen, trots att du känt den så länge.

Vägen är tystnad.

Diket

Feature

Han satt och tittade ut på det tröstlösa regnet. Ännu en dag till alla dessa dagar som gått. Det var senhöst, första snön låg och tinade på marken, ännu en av dessa år som gått. År av drömmar, planer, förhoppningar och föresatser som runnit bort som den smältande snön.

Luften dallrade av hetta den dag han vandrade längst ett krondike, klädd i enbart höftskynke trots horder av mygg. Minnet bleknar, han mindes tillfället men inte sin ålder. Han måste ha varit kring 14 år.

Insikten kom när han vandrade i diket, fötterna i det leriga kalla myrvattnet, han klev över eller kröp under björkarna som hade fallit ner i diket genom åren. Diket som grävt sig djupare ner i sluttningen för varje år. Diket som ledde bort vattnet från myren för att mer skog skulle växa.

ANGER!

English, Praktiken

No philosophic discussion, just straight on. I am ANGRY! Anger is the utmost emotion in my life, it’s dominant, extreme, fast, furious, hot unpredictable and devastating.

The first time I wrote this text was three (3) years ago. After rewriting it many times it’s time to publish it.

Thoughts are there, coming, going and I don’t have to let them stay. Emotions come and go and I can live with joy, fear, sadness, disgust, they to come and go. So with anger but it’s devastating, it’s consuming me, my balance, self esteem and my relations. 

Motivation

Feature

För några dagar sedan började jag fundera över vad det är som gör att så många spelar på nätet? Själv undviker jag det eftersom jag känner mina svagheter för spel. Vad är det för behov en spelare tillfredställer?

Kan det vara samma behov som för rökare, de som tar lite alkohol, njuter av mat, sex eller annat kroppsligt. Det som ger oss en belöning, en kick. 

Spiralen

Praktiken

treeDet var en tid då allt stod inför stora svårigheter. Hotet var nära. Det borrades i berget och en gruva skulle öppnas så fort allt var klar. Motståndet växte, grupper på facebook, diskussioner, åsikter och planer.

Vad kunde jag göra?

Jag hade gått in på en stig jag längt sökt efter, vägen in i mig själv, vägen för att återknyta kontakten med naturen. Trumman jag tänkt göra i många år var klar. Jag hade träffat en vägvisare, kanske flera och suttit i skogen. Inget märkligt för en som praktiserat buddhism av och till i många år. Jag hade suttit under Akkats och hållit min ceremoni och svar fick jag några veckor senare.

Vad kunde jag göra?

Jag kontaktade Jörgen I Eriksson för att hålla en sjamancirkel på Àtjek. Åskberget borde vara en bra plats samlas på. Han hade förhinder, skulle vara med Grandmothers möte i Gällvare. Då kontaktade jag Grandmothers men deras möte flyttades till Stockholm.

Via e-post tog jag kontakt med Ailo Gaup och frågade om han kunde komma. Hans svar var vänligt avvisande. Det fanns en fråga han ställde i e-posten, en fråga som jag kom att ställa mig själv.

– Hva er i det for meg?

Eremitspåret

Praktiken

Amanda låg nedsövd på IVA. Hon hade lunginflammaton och en respirator andades åt henne. Jag gick till sjukhusbiblioteket för att låna böcker. Av alla jag lånade minns jag bara en; “Vishetens Öga” av Dalai Lama.

Jag hade läst om Buddhismen och Tibet långt tidigare så jag förstod tanken om reinkarnation, tulkus, karma och andra Buddhistka förklaringsmodeller. Vishetens öga var tydlgare i sin uppläggning och i sitt innehåll. Dessutom kunde jag ta till mig innehållet på ett helt annat sätt men det var många hänvisningar till buddhistiska texter och innehållet var mycket abstrakt.