Historien om de fyra Witoto (Huitoto) barnen som överlevde 40 dagar i Bolivias djungel fortsätter beröra oss som sitter i trygghet med luftvärmepumparna i AC läge.
DN har en artikel med urfolksperspektiv där berättelsen är att det militära sökandet inte gav något resultat. Barnets far bad de lokala urfolken om hjälp som i sin tur tog hjälp av ayahuasca och skogens andar för att hitta barnen.
Mamman till barnen gav dem rådet att lämna planet och söka hjälp, det beskrivs i DN-artikeln som den sämsta hon kunnat ge sina barn. Vi vet ingenting om vilka förhållanden som fanns vid planet. Det viktigaste är tillgång till vatten och fanns inte vatten vid planet, även om det var regnperiod så var de kanske tvungna att ge sig i väg. Bara det att de döda kropparna skulle dra till sig rovdjur och asätare var skäl nog att lämna planet för att inte tala om de dödas andar.
Militären gjorde som militärer gör. Flög med helikopter, spelade upp inspelade meddelanden från mormor, spred matpaket och flygblad om hur man överlever i djungeln. De visste kanske inte att de större baren redan hade fått viss kunskap om hur man klara sig i djungeln.
Sedan delade militären in sökområdet i rutor, fyrkantigt och rationellt sökande kvadratmeter för kvadratmeter. Sökningen försvårades genom att det var regnperiod, ljuden dränktes i regnet och spår spolades bort.
På pappans och Presidenten, Gustavo Petro:s begäran trädde nästa hundra man ur sju lokala urfolksgrupper in i sökandet. Under mer än en månad letade dessa djungelvana män efter barnen hela den ljusa delen av dagen läser jag på The Guardian men sökandet tog på krafterna trots bönerna om att djungelns andar skulle vakta barnen och skydda och vägleda sökgrupperna hittade de inte barnen.
Några avstod från att äta djur på 40 dagar som ett offer till skogen. Efter 25 dagar var vi totalt demoraliserade. Vi insåg att det var omöjligt att hitta dem med bara mänskligt arbete, så vi bestämde oss för att vända oss till andligt arbete, berätta Henry Guerrero, även han en Huitoto.
Genombrottet kom så småningom den 8 juni när en grupp från Murui-folket – infödda i regionen där planet kraschade – utförde en ceremoni, sjöng och förtärde yagé (ayahuasca) i hopp om att få andlig vägledning.
Dagen efter cirkulerade Murui spårarna tillbaka mot olycksplatsen och fann barnen bara 4 km från platsen där planet störtat. ”Det visade sig att barnen inte gått i den riktning som militären trott. Deras u-formade rutt hade lett dem tillbaka i riktning mot platsen där flygplanet kraschat. Den ologiska rutten hade gjort att armén letade på fel ställe” skriver Henrik Brandão Jönsson på DN.
Barnens rutt var inte ologisk utan helt logiskt, den u-formade rutten hade blivit en cirkel om de orkat fortsätta. De som gått vilse brukar gå i en cirkel om de inte hittar stigar, vägar eller följer strömmande vatten. Kanske hade urfolksspårarna kommit på detta tidigare om de använt sina egna kunskaper från första början?
Av alla artiklar jag läst verkar det som om urfolken tog till ceremonier först när inget annat hjälpte. Enligt The Guardian berättade Henry Guerrero, en medlem av sökpartiet, att armén inte hade kunskapen att förflytta sig i colombianska Amazonas. Urfolkspårarna lärde dem hur man överlever i djungeln. Men även de var demoraliserade och det var då de vände sig till skogens andar och yáge.
Många av urfölkens sökpatruller vårdas på sjukhus för lunginflammation och tropiska sjukdomar. Djugeln är inte förlåtande inte ens för urfolk och jag undrar hur det gått för barnen?
I artiklarna skriver de att denna sökning efter barnen har ökat statusen för regnskogens urfolk och medlemmar av sökteamet uttryckte hopp om att episoden skulle uppmärksamma förhållandena i området där urfolken är utlämnade till knarkmaffior och gerillagrupper.
Det var hotet från avhoppade medlemmar av Farc gerillan som ledde till att barnens far Manuel Ranoque, en av ledarna för det colombianska urfolket Huitoto flydde från Araracuara till staden Staden San José del Guaviare. Några månader senare tog hans fru Magdalena och barnen ett flyg för att förenas med fadern.
Urfolken uppmanade Colombias regering att öka säkerheten och förbättra infrastrukturen, så att lokalbefolkningen inte längre behöver förlita sig på små flygplan om de vill resa. ”Jag hoppas att hela världen har sett kraften i vår kunskap och våra seder nu. Moder Jord skickade ett meddelande för att skydda barnen: att vi måste skydda Moder Jord, sa sa Luis Acosta, sökpatrullens ledare.
Urfolk i hela världen vet att vägar leder till skogskövling, gruvor, tjuvjakt, nybyggare och därmed krävs mer polisiär och militär närvaro och det har aldrig gynnat urfolken. Det blir en paradox som upprepas genom historien.
Ingen har heller frågat sig hur det kommer sig att medlemmar av ett urfolk kliver på en liten Cessna som flyger över djungeln utan att ha med sig så mycket som en machete?
Även här i Tornedalen försvinner människor. Senast i juni försvann en äldre kvinna från Kirunujärvi som gått ut med sin hund. Polisen, Försvaret, Hemvärnet , Fjällräddare och Missing People sökte efter henne i fem dagar sedan avslutade sökningen. Hunden kom tillbaka en dag senare.
En gång har jag deltagit i en sökning, vi dirigerades att leta vid Linkanoja, en bäckravin där man med svårigheter tar sig fram, där letade vi efter en man som knappt kunde gå över gården. Jag undrade varför men ifrågasatte det inte.
Senare gick jag omkring på granngårdens gamla ängar och undrade över vad den demente mannen hade tänkt och att han borde finnas i närheten eftersom han hade svårt att gå. Sedan tog sökningen slut för dagen, vi åkte hem. Mannen hittades inte.
Ett år senare satt hans bror och tittade på KU-förhör på TV när han fick en kallelse från sin försvunna bror. Motvilligt gick han över till sin broderns stuga, tog på dennes stövlar, gick ut på vägen, ut på myren vid vägen och hittade benen efter sin bror som låg mellan två tuvor några hundra meter från huset. Han satte sig ner vid platsen, rökte en John Silver utan filter och gick hem till sin åldrande mor och berättade att han hittat sin bror.
Magin eller kommunikation med det osynliga som jag vill kalla det finns även hos oss, om vi lyssnar, känner in den så finns den där. Inte bara när det gäller försvunna människor, den finns där i alla sammanhang. Det är så enkelt, det är en inre kommunikation som inte ens behöver ljudas genom rösten, ibland behövs inte orden.
Någon borde tala med den försvunna kvinnans hund och sedan gå ut på en promenad i löplina.
DN. Barnen överlevde i 40 dagar tack vare urfolkens kunskap om regnskogen
The Guardian: ‘We are a force for life’: how Indigenous wisdom helped rescue children lost in the Amazon