Jag minns inte vilket år det var och jag har inga bilder kvar om jag ens tog några så jag har inget stöd för minnet men jag bodde i Jokkmokk och jag var med på en schamanistisk kurs med Jörgen I Eriksson. Vi som deltog gjorde våra sittningar ute i skogen och sedan berättade vi om våra upplevelser. Många hade fina och märkliga erfarenheter jag upplevde inget märkligt, en ekorre var en ekorre och en korp var en korp.
Sista sittningen gjorde jag vid klipporna under Akkats kraftstation och inte ens då upplevde jag något från det vardagliga förutom en ström av tankar om varför vi sökte oss till vackra platser för att sitta och vända ryggen åt platser som den jag satt vid, att vi tog avstånd från det vi själva förstört genom vårt sätt att leva.
Att vi personligen inte varit gruvarbetare, grävt grusgropar, byggt vägar och kört skördare förändrade inte att vi tagit del av det ekonomiska välstånd detta medfört och vi kan inte bara anklaga de som arbetar med extraktionen och vända ryggen mot såren i naturen som påminner oss om vår delaktighet.
Extraktionen av naturen har för länge sedan nått en gräns då den är en fara för alla levande varelser eftersom det saknas balans, vi bara tar och ger inget tillbaka och det beror på vårt ekonomiska system som alltid skall skapa tillväxt och vinst i boksluten.
Vi glömmer bort att allt vi har kommer från markerna; från landet från jorden, du rör dig ständigt i natur, staden kommer av natur, du bor i hus gjorda av natur, du klär dig i natur och allt du rör vid existerar inte utan den utan jorden den kommer från.
All uppkomst är beroende av en mängd faktorer som vi aldrig reflekterar över eftersom det inte produceras i vår närhet och vi inte ser hur varan produceras, vi tror att allt går att köpa, vi förväntar oss att allt skall finnas och blir frustrerade när vi inte kan leva som vanligt.
De flesta har tappat kontakten med naturen och även vi som bor i byarna sitter mer inne än vi är ute i markerna och det är lättare att köpa potatis än att odla den själv. Vi är inte många som bor ute på landet, de flesta har flyttat till arbete och studier, några kommer tillbaka men vi blir allt färre och de flesta är rotlösa som inte äger mer än kanske de 1500 kvadratmeter mark som barndomshemmet står på, eller den fastighet man köpte som pensionär.
Allt land ägs av små skogsägare varav många, om inte de flesta inte ens bor där skogen de äger finns. Det finns även allmänningar som äger skog, kyrkan SCA och givetvis Sveaskog som har det mesta av sitt skogsbestånd i Norr -och Västerbotten.
Så är det i mina barndoms marken som jag nu har återvänt till genom en lång rad av händelser. Först då blev det klart för mig hur skogen har utraderats och jag fick lära mig att hitta om igen eftersom bergen, hedarna, bäckar, åar och älvar var kvar men bergens profiler och hedarna var förändrade av skogsbrukets kalhyggen och planteringar.
Jag hade tidigare gjort korta besök, plockat hjortron och lingon så jag hade kommit över första stöten synen av de enorma kalhuggena skickade genom min kropp, en fysisk smärta som slår luften ur en, som när jag såg våld som barn, riktigt fysisk våld mellan vuxna men detta var våld mot skogen, min skog, de med klövars skog, de med tassar, de med vingar, de som kryper, hasar och ålar fram, de som växer ur marken, de som växer på marken, det som lever på de döda och de som föds igen och slutar vi tala om alla dessa som vi delar skogen med så kommer en del av dig att förtvina till siffror, rader i ett kalkylark och de enda bilder du ser av skogen är pixlade satellitbilder och diagram.
Allt lever, så även ett kalhygge, allt på hygget gör sitt till för att rädda den skada som kalhuggningen har skapat och vi får inte svika alla andra som gör det arbete de har blivit satta att göra. Min övertygelse om att inte överge landet bara för att vi har sågat ner alla träd, kört bort grus, grävt upp malm och lakar humus och tungmetaller i bäckar stärktes under #Idle No More när så många av Kanadas urfolk genomfördea aktioner för miljön, sitt land och många röster bland Kanadas urfolk höjdes.
En av dessa röster tillhörde Leanne Simpson, en mångsidig Mississauga Nishnaabeg författare av poesi, uppsatser, spoken word, noveller, akademiska artiklar och antologier. Hon intervjuades av Naomi Klein i Yes Magazine. Det är en mycket intressant artikel av en kunnig journalist och Leanne Simpson besitter stor genuin kunskap. Läs artikeln!
Vad som direkt fastnade när jag läste artikeln för första gången var när Leanne Simpson sade:
“Så när jag tänker på landet som min mamma eller om jag tänker på det som ett familjärt förhållande, hatar jag inte min mamma för att hon är sjuk eller för att hon har blivit misshandlad. Jag slutar inte besöka henne för att hon har varit i ett våldsamt förhållande och hon har ärr och blåmärken. Om något måste du intensifiera det förhållandet eftersom det är ett förhållande mellan vård och omsorg. Och så tror jag på mitt eget territorium att jag försöker ha det intima förhållandet, det kärleksförhållandet – även om jag kan se skadorna – att försöka se att det fortfarande finns skönhet där. Det finns fortfarande mycket skönhet i Lake Ontario.”
Det var samma tankar som jag haft om att inte överge de skadade markerna och därför vandrar jag genom grusgropar, åker skidor på kalhuggna berg och hedar, riktar min kamera mot det vackra som trots alla skador finns kvar i kvällsljuset över horisonter, den sista träddungen på Halinkovaara, de små träden som åter växer vid Mestoslinkka vid de fallna frötallarna men i bilderna finns även berättelser om extraktion, de sargade markerna, våldet mot skogen.
Vandringen är en ceremoni, jag rör mig genom markern, inte skild från det utan en del av det.
Gå till kalhygget för att plocka dina lingon se vilka som ännu bor kvar på dessa varma torra platser. Uppe på de kalhuggna bergen kan du se långt och i horisonten blinkar vindkraftverken. I torra älvfåror och stränder har det skett stora förändringar men även där finns liv kvar och det är vackert att vandra för att se hur allt förändras.
In i övergivna grusgropar vandrar de små björkarna som med åren följs av tallar men i vårt tidsperspektiv ser det inte ut att hända någonting. Varje liten planta som växer upp är en påminnelse om att skogen kommer att återvända och finnas kvar lågt efter att den sista skördaren har stannat och alla skogsplanteringar kommer att åter bli skog. Det kommer att ske med eller utan människans medverkan men om vi vill se detta under människans livstid måste vi göra något nu även om just jag eller du aldrig kommer att se resultatet.
Börjar vi förändringen nu så kommer framtida generationer åter att få vandra i skogar.