Osynligt folk

Vi är ett folk som är resultatet av kulturkontakten på Nordkalotten, vi är allting och ingenting, har inte ens namn på oss själva annat än vad andra kallat oss; Ryssar, Finnar, Tornedalningar och vår desperata försök att se oss som Meikäläiset, Lantalaiset, Kväner och Meänmaalaiset har runnit iväg med älvens strömmar.

Bengt Pohjanen talar om gränslöshet och det stämmer på oss, vi har alltid levt gränslöst så länge vi minns och så länge historien kan visa. Älvarna var stora kommunikationsleder mellan kusten och Norra Ishavet.

Sedan nådde vi gränsen att inte finnas till och den gränsen var vi med om att skapa för oss själva i vår strävan att bli riktiga svenskar eftersom vi inte visste vem vi var och inte ville vara riktiga finnar.

You imagine what it feels like to be essentially erased from history säger Maya Newell som gjort en dokumnetär ”In My Blood om Dujuan”, om en aborigin grabb från Alice Springs.

You imagine what it feels like to be essentially erased from history

Vad har det med oss att göra? Vi är ju inget urfolk, vi fick ju inte statens nådiga erkännande fastän vi fanns här i älvdalarna långt innan Sverige fanns och vi är så vana vid att inte finnas till så vi accepterar att raderas från historien i vår längtan att bli svenskar för att de är den enda tillhörighet vi känner förutom några nostalgiska minnen från vår barndom i byarna.

Våra finska förfäder koloniserade dessa älvdalar långt innan hälsingarna hann hit men det är endast svenskar som anklagas för kolonialism. Vi får inte ens kritik för denna kolonisering där vi tog samernas fiskevatten, jaktmarker och renar för då skulle vi få en historisk betydelse i sammanhanget.

Platserna hade en gång i tiden samiska namn men mina förfäder hade inte samiska som första språk utan någon form av finska så platsnamnen förfinskades eller fick nya finska namn. Ruotkomaa, Syväjoki, Mustikkamaa, Virkamaa, Haukivaara, Pumpuvaara, Juokusvaara, Pahroa. Platsens namn är alltid intressant och i mina hemtrakter finns många namn och de intressanta är de som inte har någon finsk förklaring som Narkaus, Nuksujärvi, Halinkojärvi, Saikosjärvi och många fler.

Vem som var här först är en diskussion leder till att flammorna i elden blir höga om vem som lämnade skärvorna vid Aareavaara, den diskussionen leder ingenstans och har ingen betydelse. Jag utgår från den koloniserande svenska statens beslut att ge samerna erkännande som urfolk, vilket svenska staten anser sakna betydelse i frågan om urminnes hävd enligt statens advokater i Girjas mot Staten.

No niin, jag konstaterar att finnarna koloniserade Sápmi långt innan Sápmi fanns som begrepp i dessa älvdalar. Sedan blev de svedjebrännare och jordvändare och skapade så kallad fast bosättning som i den nuvarande tolkningen av historien kallas för utveckling men som i realiteten innebär exploatering av mark och vatten.

Svenska kronan kom redan på 1600-talet för att rita kartor i byarna och avvittringen i slutet på 1800-talet skapade tre klasser i våra byar; isänät, torparit och kestit. (Hemmansägare, torpare och jordlösa)

Att Ryssarna söp så förbannat i under fredsförhandlingarna i dåvarande ryska Fredrikshamn så de söndagen den 17 september 1809 inte såg att svenskarna dragit den nya gränsen efter Torne -och Muonio älvar i stället för Kalix Älv förvärrade en hel del för finnarna i älvdalarna.

I stället för att bli finnar i Storfurstendömet Ryssland och sedermera finsk befolkning i Suomen Tasavalata blev vi en minoritet i Sverige och det är inte lätt att uthärda. Nu är ju min förfäder från båda sidor av Kalix Älv och jag hade nog inte blivit till och därmed inte känt mig manad att skriva detta.

När riksdagen i början på 1880-talet uppmärksammades att det fanns en finsktalande befolkning i norra delen av landet så utverkade man bidrag till fattiga kommuner för att bygga skolor där undervisningen skulle bedrivas på svenska för att dessa ryssar ansågs som en stor inhemsk fara; motsvarande dagens terrorister.

Medan Svenska kronan bedrev same skall vara same politik så skulle dessa bofasta ryssar danas om till goda svenska medborgare vilket de i sin fattigdom omhuldade för kronan gav utbildning åt den växande barnaskaran, skogsarbete åt barnens fäder medan mödrarna slet ut sig med att ta hand om barn, torp och några kor och getter i ladugårdarna. Befolkningsöverskottet drog till gruvarbete i malmfälten där en egen klan av finnar bildades, de som kallar sig lantalaiset.

Under rasbiologerna framfart hamnade även tornedalsfinnarnas skallar i mätinstrumenten och bilderna i svenskarnas dokumentation av lägre stående raser även om de var bofasta och brukade jorden. Här gällde bara det ariska som norm.

När samerna ville ha erkännande som urfolk så uppstod en urfolksrörelse bland finnarna i Tornedalen där kvänerna sade sig vara ättlingar till Kaukomoinen (Kung Faravid) och ville att staten skulle erkänna även kväner som urfolk. Men mest handlade det om isänät; de tornedalningar som ägde hemman, skog och något av värde, som var rädda att samerna skulle ta deras marker.

Staten lysnade inte på det örat även om finnarna bott i det som blev Sverige långt innan det blev Sverige; vilket är kravet för att kallas urfolk, detta för att finnarna i byarna var inte tillräckligt kulturellt särpräglade. Det måste ha berott på att vi hade hängt upp långkoltarna i aittorna, lämnat rökpörten för murade bakugnar och vedpisar och anammat svensk kultur i vår önskan att vara svenskar.

Vi hade ju ett eget språk, jakt och fiske i vår kultur där vi även har renskötsel i men vi hade inga vackra kläder förutom kvinnornas Tornedalsdräkter som tillkom under nationalromantiken och våra koncessionsrenar stannade vid de då lavrika älvarna som osynlig skogsrenskötsel.

Att Tornedalen är det enda område som lyder under Svenska staten som har renägare vilka inte är samer är något som det aldrig talas om. Det är helt unikt. Vad som är än märkligare är att min morfar som var torpare och en av hans söner hade renar, bara man var bofast i området kunde man ha renar men i dag måste man ha inkomst av jordburksfastighet för att få äga renmärke.

Sveriges regering och riksdag beslutade om den förändringen i 1973 års rennäringslag men i samråd med vilka är något jag inte orkar gräva i om det överhuvudtaget går. Jag gör en gubbgissning på att det var Isänät (hemmansägarna) som hade sin påverkanskampanj vid tillkomsten av förändringen i lagtexten.

En ny renmarkskommitté är i full gång med sitt arbete för att kunna ta fram förslag till en ny renskötsellag som ska ersätta den nuvarande rennäringslagen. De skall vara klar 2025 och då kommer koncessionsrenkötseln att bli ett minne blott liksom mark- och hänglaven.

Nu sitter jag här och ser snön falla över denna långsmala hed vars träd numera är privatägda och jag konstaterar att även vi tornedalingar blev koloniserade men därom tvista även vi Tornedalingar eftersom vi är uppfyllda av inre motsättningar.

Det finns Tornedalingar som föredragit att enbart tala svenska och se sig som svenskar från ett geografiskt område i Sverige och badar i sin svenskhet med nostalgiskt sköra rottrådar som de hänger vid. Vi har Tornedalingar som ser sig som koloniserade av Sverige och berövade sitt språk. Bland Tornedalingar finns även de som ser koloniserade men anser att det är deras eget agerade som lett till att språket inte förts vidare. Torndalingar som anser sig var urfolk och har sina professorer som talar för det. Givetvis finns till och med de som anser sig ha varit här före samerna.

Bland Tornedalningar, Kväner, Lantalaiset och Meänmaanlaiset finns alla uttolkningar men i bakgrunden finns ett mindervärdighetskoplex som går att förstå för att vi inte finns i historien. Vi finns bara som ett av de svenska minoritetsspråken som har rätt till undervisning i minoritetsspråk i skolan som är omöjligt att ordna för skolans huvudman därför att det inte finns lärare och om det kan ordnas så får eleverna offra elevens val eller sitta i skolan efter alla kompisarna gått hem.

Jag behöver inte en koloniserande stat som skall tala om för mig vem jag är eller deras tillåtelse att kalla mig för något. Jag vet vem jag är, varifrån jag kommer och kan massor av historier om de som bott på dessa hedar. Det är här jag har lärt mig att hitta på nytt efter att stigarna försvunnit bland kalhyggen och växt igen i sumpskogarna, här vet jag var kallkällorna finns och var fisken stod innan bäckarnas botten täcktes av humus.

Det enda jag behöver är ett potatisland.

Lämna en kommentar