*SPOILER WARNING*
Jag har åter sett spelfilmen om Johns Forbes Nash liv med Russel Crowe som John Nash och Jennifer Connelly som Alicia Larda Nash. Filmens stora förtjänst är att den visualiserar den Schizofrenes värld på ett utmärkt sätt. I detta fall blir det hallucinationer i form av människor och platser.
När hallucinationerna går över i paranoia vänder filmen för att beskriva John Nash tillfrisknande som sker med Alicias uppoffrande och kärleksfulla hjälp. Äntligen en film med som visar vad kärlek är, tänkte jag, när Alicia stannade hos John när han hade det som värst.
Nu var kärleken inte så enkel som i filmen, jag kollade upp detta på nätet. Alicia tog ut skilsmässa när hon inte orkade med John men kom tillbaka senare och de gifte om sig. John var inte heller så snäll som i filmen, han kunde vara riktigt jävlig. Hans hallucinationer var bara röster men det hade varit ett dåligt sätt att skildra på film, människorna fungerade mycket bättre på film. Dessutom åkte han in och ut ur psyket åtta gånger, på sin systers begäran.
Filmen är bra för att den visar den hårfina gränsen mellan det vi kallar verklighet och det vi kallar hallucinationer. Det har alltid intresserat mig, den tunna väv vi uppfattar som verklighet. Schizofreni, Alzheimer, ett slag mot skallen och verklighetens väv rämnar.
I filmen rusar Nash ut i regnet, framför Alicias bil för att hindra henne från att åka bort. John ropar
– She never gets old!
Alicia och John tittar på varandra och John ropar:
– Marcee can’t be real. She never gets old.
Det är i den här scenen i filmen som John inser att han ser medvetandets projiceringar som inte har med den uppfattade verklighetens logik att göra.
Senare söker John en förklaring. Han behöver lösningar på matematiska problem, då skapar han dom. Han behöver en bästa vän, då skapar han honom. Han behöver en viktig karriär, hans medvetande skapar den.
Johns strategi blir att ignorera William, Charles och Marcee. De försvinner inte, han ser dem men han slutar prata med dom. I filmen tar ha farväl av Charles och Marcee. Det är kanske svårare att ta farväl av sin bäste vän som man fortsätter att möta hela tiden än att ta farväl av någon som slutar höra av sig?
Vi har storylines som skulle kunna bli film, alla dessa tankar, fantasier och dagdrömmar; tänk om vi upplevde dom som hallucinationer eller ännu värre på riktigt?
Vad skulle hända om du upplevde det vi kallar för verklighet som en hallucination, skulle den vara lika verklig som den verkar vara för dig nu?
När vi vaknar på natten eller på morgonen så minns vi våra drömmar, vi accepterar dem som drömmar liksom vi accepterar vårt vakna tillstånd som verklighet. Men egentligen vet vi inte vad som är vad. En teori är att illusioner delar vi med andra medan hallucinationer är något som vi bara har för oss själva. Fråga alltid om andra ser det du ser, då kan det tillhöra den illusion du delar med andra.
Efter denna avvikning så kan jag ge ✮✮✮✩✩ för att det är en bra story med bra manus som berättar om den den schizofrenes värld, sjukvårdens lösning på sjukdomen och ställer frågan om hur vi ser på verklighet.