MAKTERNA

Letar efter solens tecken, läser “Moder Jord och andra mödrar” av Kerstins Eidlitz Kuoljok och i kapitlet “Mödrar och fäder och annan makt” blev det så intressant att jag fastnade för dessa tankar om makt.

Bland folken i norr fanns makterna närvarande, fruktan för svälten, sjukdom, lidande och död var så nära deras liv. Dessa folk hade ord för makt som inte är går att översätta men begreppen känner vi igen. Det fanns makt överallt, etnograferna beskriver dess som gudar; snöguden, kniv-och yxguden, gåsguden, gevärsguden, allt hade makt men att kalla dessa för gudar ger fel associationer.

Nganasanerarnas beskrivning av makt var allomfattande, de beskrev dessa som Ngo och alla oändliga ngo fanns i hela deras liv, det som rör på sig har ngo, det som inte rör på sig har ngo, det finns ngo vi inte kan se men uppfatta med andra sinnen men det finns även synliga ngo; som solen.

I dag uppfattar vi ngo; låt oss kalla den makt, på många sätt. Naturen visar fortfarande sin makt men vi har även skapat nya makter; mobilens, facebooks, filmens, musikens, medias, politiken och bilens makt. Det finns så många ting med makt, så mycket vi har makt över och ännu mer där vi inte har någon makt.

I början av kapitlet “Mödrar och fäder och annan makt” står ett citat.
Den största makt jag vet är skräck, kärlek och ensamhet av poeten Anna Greta Wide

Skräck eller fruktan. Fruktan för sjukdom, lidande och död. Fruktan för att förlora det man har. Fruktan för det man inte känner till. Fruktan för det man känner till och fruktan för det man tror skall komma.

I tider som dessa skapas en fruktan för det som skalla komma, klimathotet! I media rapporteras ständigt om mänsklighetens undergång när medeltemperaturen stiger, sedan rapporterar man om att människor har klimatångest. Det är vår tids fruktan, fruktan för de ngo som finns i naturen och vi fruktar lika mycket som nagansanerna på tundran.

Jag känner ingen fruktan för naturen, det som sker är att mormor jord försöker skapa balans i den obalans människan har skapat. Det blir stormar, översvämningar, jordskalv, åska, orkaner, tyfoner och våra byar, städer raseras och översvämmas. Men det är inget klimathot, klimatet hotar inget men våra liv är ett hot mot våra liv och alla andra varelsers liv på mormor jord.

Sjukdom, lidande och död har jag brottats och dansat med så många gånger att jag känner dessa makter och jag fruktar inte döden enbart lidandet.

Kärleken är den starkaste makt jag mött, en obegriplig makt där jag har gett upp. Det går inte att förstå varför den höjer mig till himmelriket för att sedan släppa ner mig utan fallskärm. Men det kanske inte har med kärlek att göra utan är begärets makt.

När jag var ung fruktade jag ensamhet, att inte vara älskad, inte behövd och desperat letade jag efter den andre som skulle fylla tomrummet i mitt liv, så länge sedan så jag inte ens minns hur det kändes. Nu sitter jag i skogsbrynet utan någon längtan efter den andre, jag accepterar att föra ett samtal med mig själv.

Ensamheten är min bästa vän, en relation som jag inte vårdat så väl under mitt liv. Kanske borde jag ha träffat ensamheten ännu oftare för det finns något jag upplever tillsammans med ensamhet som ingen annan relation kan ersätta.

Lämna en kommentar