“Kimonoärmar som nuddar vid varandra är också ett möte” skriver Murakami i “Kafka på stranden”. Alla våra möten är ett resultat av våra karma, alla möten har en mening. Så även när kimonoärmarna skiljs efter att ha nuddat vid varandra.
Så många jag mött, möten jag älskat eller helst varit utan, möten jag trott var så betydelsefulla att jag klängt fast vid den andre och möten som varit så betydelselösa för mig fast jag borde ha förstått hur viktiga de var.
De flesta möten är enkla. Man träffar någon, träffas igen, hälsar på varandra när man möts, har man mer att säga börjar man umgås. Sedan flyttar man. Människor blir kvar. Nya möten. Gamla möten.
Några som varit mina bekanta och vänner från barndomen kan fortfarande sitta med mig i köket och dricka kaffe. De är som om alla år som gått inte existerat. Vi tar vid där vi slutade.
Enligt buddhismen är de människor vi möter de som varit våra mödrar, fäder, syskon och de vi haft karmiska band med i tidigare liv. De är även de som varit våra fiender, de vi behandlat illa och de som behandlat oss illa i tidigare liv. Alla möten beror på vår karma, den andres karma och är till för att lära oss något.
Det går inte heller att förstå vilka möten som är viktiga eller betydelsfulla förrän de är över och ofta skapar bara efterhandskonstruktioner. Trots allt vill jag gärna tro att de viktigaste är de kvinnor som gett mig barn och kärlek men det vet jag inte.
Eftersom jag för närvarande har en manlig gestaltning är det möten med kvinnor som påverkar mig mest, om det inte är valet att undvika möten också påverkar mig mest, svårt att avgöra.
När jag träffat en kvinna som genom sin närvaro rört vid mig har det alltid skett direkt utan att jag sökt kontakt, hon står där, hälsar, pratar, vi samtalar och innan hon vänder sig om tänker jag ’inte nu igen’. Det har inte hänt så ofta, ibland bara ett möte under en bussresa eller tågresa. Sedan såg jag henne gå, tänkte ’jag borde!’
Genom åren har jag lärt mig att inte klänga fast vid dessa känslor men ibland tar det tid för känslorna att klinga av och ofta flyter de upp i de mest oväntade tillfällen.
Det händer att jag försöker förstå varför dessa möten sker, vad är det som pågår? Är det våra karmiska band? Är det bara jag som känner enerigin. Bara hormoner? Är jag bara min hundnatur som längtar efter lite uppmärksamhet? Är hon inte nyfiken på vad det kan leda till? Hur kan hon ta sig igenom min rustning, hur kunde hon bara kliva rakt in i min eremitbubbla?
Jag sätter mig på pallen och låter tankarna flyta omkring, släpper sakta taget, om de som tystnat, inte vill ha någon närvaro, inte hör av sig men ständigt dyker i den oaändlig strömmen av tankar. Kommer, passerar, som ett ljud som tonar ut.
Alla möten är som en stor terminal där vi möts, pratar, umgås, skiljs eller bara möter varandras blickar när vi tar nästa buss, tåg eller flyg till nästa terminal. Allting förändras. Inget är kvar och allt är kvar.
Orden har fastnat i självreflektion Penslarna hänger torra Färgen krackelerar av ointresse Lyssnar du på mig än Den här rösten har inget att säga.
Det finns inget mer att säga, jag skriver för mycket.
Nu sitter jag här på en ödslig plats där solen sakta sakta sjunker varje dag mot mörkertiden, två hundar sover på sina bäddar och det viktigaste jag lärt mig är att skiljas är den slutgiltiga meningen med ett möte. Tills nästa gång, nästa gång.
Det är dags att koka en panna kaffe.