Kulturell särprägel

Jag har tidigare skrivit att det finnas territoriella, språkliga och kulturella defenitoner på tornedalingar. Men vad är kulturell särprägel och hur mycket särpräglad måste man vara för att skilja sig från andra kulturer?

Staten har sagt i sin sin proposition om nationella minoriteter i Sverige (1998/99:143) att tornedalingar på båda sidor om gränsen, som utgörs av Könkämä, Muonio och Torne älvar, har bevarat både sitt språk och sitt kulturarv fram till i dag. Vad är det för kulturellt arv de bevarat?

Kulturellt och språkligt är Tornedalen ett helt annat land, för att citera en bekant till mig. Men stämmer detta? Vad är det som gör Tornedalen kulturellt särpräglad? Jag har tänkt mycket på det men jag har egentligen inget svar. Kanske är jag blind för den kultur jag vuxit upp med?

Det var en gång

En gång i tiden levde folk av jakt, fiske, renskötsel och småbruk men det var mycket länge sedan. När jag var barn arbetade männen i skogen och kvinnorna hemma vid torpen och gårdarna.

Timmerhuggare som vadade i knädjup snö för att fälla timmer. Kuskar som körde fram timmer med häst till upplag på åar och älvar.

När isen gick så hade männen bytt ut luterukset (filtskor), yxa och såg mot stövlar och båtshakar. När flottningen var över så kunde det bli skogsplantering någon vecka sedan väntade man på avverkningsjobb.

Min morfar och min Morbror Martin hade några renar i Mestos sameby och Martin svor hellre åt envisa renar än åt envisa tallar. Renskötare var en vardaglig syn hemma hos min morfar.

Men alla andra av mina morbröder flyttade när Bamse ersatte hästen. De sökte sig till malmfälten för att jobba i gruvan, utbildade sig eller så flyttde de söderut för att få arbete.

Min enda moster gifte sig i Tärendö, tog hand om barn och arbetade på bespisningar. På min farfars sida var det samma utveckling, men fler stannade och jobbade i skogen och på byggen. Bland dessa skogsarbetare var min far.

Tidsmannen

Men tiden hinner i fatt alla. Det är inte många som lever av jakt, fiske, renskötsel och småbruk, det krävs arbete vid sida av. Några envisas än att försöka hålla sig med renar även om man får mata dem likt kor för att betet är borta.

Skogsarbetet sköts av skördare som går i treskift. Flottningen är ett minne blott och långtradarna kör dygnet runt. De flesta timrade hus är ombyggda, rivna eller står kvar som mötesplatser för allt mer grånade gamla bekanta.

I byarna står moderna hus, ombyggda eller nyckelfärdiga med en eller två bilar vid carporten. Under vinters susar snöskotrar runt i på skogsvägar och myrar och den lilla skog som finns kvar. Under älgjakten nyttjas skogvägarna flitigt och älgarna bärgas med 4-hjulingar.

Kulturen har blivit ett sommarnöje då återvändarna samlas för att minnas gamla tider och sucka över hur vackert det är.

Det finns lokala evenemang på slottermyrar, hembygdsområden och gamla bondgårdar där man kan få insupa dofter av nyslaget hö, äta saltströmmin, fil och nygräddad tunnbröd.

Nykultur

Nya kulturutryck gör framsteg. Scenkulturen som teater och musik. Där finns en Tornedalsteater och Liet Lavlut, Laulun Laulut och andra evenemang. Litteratur om och av tornedalingar finns det gott om med flera författare, kända och mindre kända.

Det saknas inte ens film från tornedalen. ”Som om jag inte fanns” , ”Populärmusik från Vittula” och ”Turpa Kiinni Minun Haters” för att nämna några.

Inte tillräckligt

Min fråga kvarstår, vad är tornedalens kulturella särprägel? Är det språket och de historiska minnen som är bevarade och presenteras via nykulturella arrangemang?

Staten anser i all fall att tonedalningarna är inte tillräckligt kulturellt särpräglade för att räknas som något annat än en språklig minoritet.

Att inte räcka till är något av en arvssynd i dessa dalgångar, vi är inte svenskar även om vi vill, vi vill inte räknas som finnar men kan vi bara vara oss själva?

Det finns ett perspektiv som formulerats av Meron Benvenisti som kanske stämmer in på oss och det är att ”hela spelet av definition om identitet återspeglar invandrarens brist på anslutning. Infödda ifrågasätter inte sin identitet.”

Vi är de vi är oavsett vad staten, regeringen, riksdagen, svenskar och tornedalssvenskar anser om oss, vi är de vi är oavsett om det står om kolonisering, rasbiologi och försvenskningskampanjer i skolans historieböcker och läroplaner eller inte.