Nenämaatur

Skaren var så hård att den knapp lämnade något spår efter skidorna och det var befriande att ha fått lämna plogkarmarnas och dikenas ojämnheter efter vägen. Det var med en viss kluvenhet jag kände hur lätt det vara att åka över kalhygget. 

Vid branten ner mot myren fick jag ta det försiktigt, mina Amundsen turskidor vara inte vallade på något sätt och jag hade redan fått uppleva hur skidorna försvann under mig och jag for baklänges.

Snabbt över myren och Mestossuanto, förbi ladan och till rågången och upp mot vägen. När jag passerade den plogade skogsvägen såg jag den gamla vägöppning i skogen, bitvis var den stängd med björkar som böjts ner av snötyngden och nu var fast i skaren. 

Efter att jag kom ut på ett hygge följde jag kanten men fick en känsla av att jag inte var på rätt väg. En snabb koll på satellitbilden på Eniro visade att känslan var rätt, jag vände så jag följde Halikovaaras västsida.

Det var fullt med älgstigar som kom från autton* och gick till planteringen och jag såg en ko med kalv som gick upp mot berget. Om de hörde mina skidor skrapa mot skaren vet jag inte, vinden låg på mig och de verkade inte ha så bråttom.

Fortsatte följa den öppna kanten mellan planteringen och autton, svängde ut på en myr och stötte på ett skoterspår som gick i den riktning jag var på väg. Skotern följde den gamla skogsvägen och snart kom jag ut på den stora myren och kände igen mig trots att Halinkovaara var kalhygget.

Ställde skidorna mot en gran vid eldplatsen och lade ryggsäcken på bordet. Eftersom jag var svettig så drog jag igen skaljackan, fällde upp huvan och passade på att fotografera medan jag blev torr. 

Nenämaa (Näslandet) som stack ut på myren. Här var jag första gången innan jag ens börjat skolan. Vi kom dit med VW bubbla som min far hade men då fick man köra runt och komma via Bäcktorp in mot Halinko. Nu går det skogsväg även från älvsidan. 

När jag var barn kom många den väg jag kommit. Med båt över från Pärkämä till Vuopio och sedan gick man över Kuoppalehto och följde Halinkovaaras sida fram till Nenämaa som var vår kalvmärkningshage. Min morfar Frans Lampa och min morbror Martin Lampa hade renar i Mestos koncessionsameby. 

Då var det liv och rörelse i Nenämää. Eldplatsen var full med folk som kokade kaffe och pratade. Språket som hördes var finskan uppblandat med lånord från samiskan när man talade om renar. Alla tog det lugnt och väntade på att märkningen skulle börja.

Någon var in i hagen och fyllde på torv så röken låg som en blå dimma över skogen och gav renarna en stunds lättnad från kormbroms, broms och mygg. Människorna hade det inte lika lätt, det var inte lätt att hålla ut bland alla mygg vid kanten av myren. 

Nu var det fullständigt tyst. Allt var sliten och bänkarna vid eldplatsen hade börjat ruttna. Det drog en kall vind från nordväst när jag satt och åt min macka och drack chai.

Det hade tagit 3 tim 48 min hit, trots felåkningen. Nu skulle jag tillbaka innan skaren började släppa igenom i solskenet. Händerna var kalla när jag drog fellerna (stighudarna) på skidorna. Jag använder det norska ordet det är kortare och mjukare i munnen.

Två skidor står i snön på ett kalhugget berg
Feller-Stighudar

Med fellernas hjälp var jag snabbt uppe på Halinkolvaara där jag passade på att fotografera Sveaskogs moderna skogsbruk som sträckte sig åt alla håll. För mig vara det bra, jag drog av fellerna och åkte ner för berget i riktning längst berget utan att behöva passa mig för en massa träd

Jag försökte vända mot väster man var tvungen att följa vägen, skogsplanteringen var ett gytter av träd och älgspår. Att koma åkande ned för berget och köra in i ett älgspår kunde leda till att skidan gick av och i värsta fall att jag låg där med något av.

Till slut kom jag ur ur planteringen och kunde åka mot älven. Jag följde inga vägar längre, bara en riktning i förhållande till solen och jag kom ut på älven lite högre upp än jag planeret.

När jag kom till Ruotkomaa hade jag varit ute i sju timmar, inräknat alla pauser jag tagit för att äta, fotografer och bara vila. 

Nu återstår bara att ta sig dit under sommaren och hitta den gamla vägen till Nenämaa. Jag hoppas det blir kavlmärkning där i sommar. Jag har en dotter att ta till kalvmärkningshagen. 

Autto: bäcktråg, -dråg, myr-, surdråg, lummig sänka med hjortronblad

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *