Uppvaknadet

Redan i tonåren då man börjar känna av den existentiella ångesten förstod jag att vi levde på ett sätt som inte kommer att hålla i längden. Jag hade blivit miljömedveten och inget politiskt system tog hänsyn till att våra resurser är begränsade.

Skogsväckt

Mitt politiska medvetande väcktes hemma i köket men mitt miljömedvetande fick jag genom att jag lekte i skogen, läste Hjortfot, Den Siste Mohikanen och Indianklubbens årsböcker.

Att jag växte upp nästan ensam i skogen hade nog stor betydelse. När jag var 6 år flyttade vi från Narkaus till ett torp i Ruotkomaa. Det fanns två torp till i Ruotkomaa men inga jämnåriga kompisar. Jag hade en två år äldre bror men vi var så olika så vi lekte inte tillsammans.

Jag gick ut i skogen och lekte ensam. Ibland följde hunden Topsy med mig eller så skickade min mor hunden för att hämta hem mig.

Växa upp med ensamlek i skogen hade fördelen att jag slapp kompisar och bymentalitet, ibland lekte jag med andra när någon jämnårig kom och hälsade på men det var inte ofta. På det sättet kom jag undan den påverkan som man utsätts för i en grupp.

Något hände med mig i denna skog, kanske talade jag med de osynliga, skogens djur och växter eller med mina låtsaskompisar som bara ett barn kan. Det var i alla fall dessa uppväxtår som väckte mitt intresse för naturen.

Med stigande ålder läste jag även andra böcker. Som andra bokslukare läste jag pocktböcker i massor, Bill & Ben och andra westersböcker, serietidningar och annat skräp men indianerna, Jack London och Harry Macfie stannade i minnet.

Native americans berättade att allt är levande, alla varelser är beroende av varandra och att vi bara får ta det vi behöver för att leva, inte mer. De berättade att allt som finns nere i jorden är giftigt och skall lämnas kvar där. Vi får bara ta av det som växer på jorden och i jorden som vi kan äta. Vi är moders jords förvaltare och det stora mysteriet styr våra liv.

Jack London och Harry Nacife berättade om hur det gick när vita män kom till skogen, guldgrävare, hundförare, pälsjägare, valfångare men även om Järnhälen. Äventyrsberättelser och politik flöt samman.

Uppvaknandet

Medvetenheten vaknade om att vi tärde på jorden. Vid 15 års ålder vandrade jag i skogen på väg till Linkanoja då det gick upp för mig att det liv vi lever kommer att sluta när oljan tar slut¹. Det var 45 år sedan.

Det var nog då jag insåg att någon hade räknat fel, både kapitalisterna och socialisterna. Men vad kunde en tonåring göra? Det fanns inte ens en möjlighet att lägga sig i de vuxnas diskussioner.

Pälsjägar- och jaktdrömmar dog ut då jag insåg att det fanns inte så mycket att jaga. Tjädern, orren, ripan, mården, hermelinen och älgarna ägdes dessutom av markägarna. Att mark, vatten och djuren kunde ägas var helt skilt från det native americans i böckerna berättade åt mig.

Detta var tiden för Vietnamkriget, FNL, Maoism, Black Panter Party, skotten i Kent State – detta var en tid då allt var vänster. Men mina tonårsidoler var Ché, Angela Davis och bröderna Kennedy. De senaste var min första erfarenhet av medial påverkan. Vi hade ju skaffat en TV 1961 levererat av Henriksson Radio i Korpilombolo.

Jag fortsatte gå på den vänstra vägen, det fanns inga andra alternativ.

Klasskamp

Efter att jag hoppade av gymnasiet arbetade jag som exenterpressare på fabrik där det fanns en MLK (Marxsist Leninistiska Kampförbundet) cell. Jag var med på ett möte där de såg på filmen om gruvarbetarstrejken och diskuterade klasskamp. Snabbt förstod jag att de var revolutionära romantiker och drog mig undan. Det blev inga fler möten.

Socialdemokraterna var på hugget. Den facklige åldermannen på fabriken kom och varnade mig för att blanda mig med MLK:arna. Trots min ungdom bad jag honom att inte lägga sig i vad jag gjorde på min fritid.

Det var början och slutet på min klasskamp.

Den bäst av världar

Min barndom och uppväxt upplevde jag inte som fattigt. Vi hade allt vi behövde och mer därtill. För mig var allt serverat på porslinsfat med blå bord och rostfria bestick så jag behövde inte känna hunger eller frysa.

Jag minns när min far kom med folkan när vi bodde i Narkaus. Radion med en trådmagnetbandspelare. TV som min bror och jag väntade på i vinterkylan och det första program jag minns var Vägen Västerut.

Det var generationerna före mig som hade tillkämpat sig en del av kapitalismens mervärde för att deras barn skulle få det bättre än vad de hade haft. Jag kan inte ens föreställa mig deras liv, hur de såg och upplevde världen.

Jag växte upp i den bästa av världar men visste inte att den kunde bli lite bättre innan den började bli sämre. Nu har den börjat bli sämre.

Klassklyftorna växer, fattiga blir fattigare, energipriserna stiger, matpriserna stiger, klimatförändring, 70% av ryggradsdjuren är utrotade, skogarna kalhuggs, vattnet förgiftas av tungmetaller, plast i haven, plast i djuren, plast i människans hjärna, våtmarkerna torkar ut, torvbrytning, vattenbrist, bränder, stormar, översvämningar, jordskred och vi fortsätter pumpa upp olja, gräva nya gruvor och gräva nya gravar för oss själva.

(1) Oljan är inte slut än men oljeproduktionen har legat konstant sedan 2004 trots stigande efterfrågan. Det enda oljeproducentern förmått har varit att hålla produktionsnivån och för att nå detta tvingas de krama olja ur sanden. Kolla även hos Association for the Study of Peak Oil (ASPO)